Beit Jala, Betlehem

Lämnade Jerusalem i torsdags morse och befinner mig nu i Beit Jala som är en liten by i närheten av Betlehem. Har via teatern (Al-Harah Theatre där jag ska vara närmsta tiden) lyckats hyra en lägenhet som ligger uppe på ett berg med fantastisk utsikt. Jag bor bättre än i Stockholm! Har till och med ett vardagsrum (där jag inte vet vad jag ska göra)!
Al-Harah betyder kvarter/grannskapet och teatern bildades 2005 och har sedan dess gjort flertalet produktioner. De har tre fasta skådespelare plus en hel del frilansare och producerar både barn- och vuxenföreställningar.

Utöver deras egna produktioner har de dramaundervisning för ungdomar och som det ser ut nu så ska jag leda en del av dessa lektioner den närmsta tiden. Jag ska dessutom arbeta med en grupp dansare som förbereder sig inför en streetfestival i Liverpool i juli, hur jag kan hjälpa dem ska bli intressant att se men jag antar att det handlar om att leda fysisk träning…
Beit Jala är inte så stort, det bor ca 10 000 personer här och det är väldigt lugnt och fridfullt. De flesta hälsar och frågar vad jag gör här och det finns ingen israelisk militär inne i Beit Jala. Igår promenerade jag till Betlehem och hängde där några timmar, för att sedan traska hem igen. Kom till teatern och blev bjuden på lunch av Ahmed, som minst sagt underhöll i köket då han lekte "Hell's kitchen", det roliga var att jag och han var de enda som kände till programmet...hans kollegor hajade nada och förstod inte vad han sysslade med...

Motion verkar inte vara något folk är så förtjusta i, de flesta erbjuder mig skjuts överallt och igår när jag hoppade hopprep uppe på ett berg drog jag på mig en skock ungar som såg helt ställda ut.

De pratade ingen engelska och jag ingen arabiska så vi stod mest och skrattade. Och så fick de provhoppa såklart!

Familjen jag hyr lägenheten av har två husdjur, fast jag förstår inte riktigt syftet. De har en get i bur utanför huset, och precis intill har de en fastkedjad schäfer som skäller konstant. Det hela är ju rätt hemskt, men ändå väldigt komiskt. Djuren har ett helvete som inte kan röra sig, och dessutom måste stå ut med varann – och familjen måste vara less på att hunden skäller? Eller?
Idag ska jag och en av skådespelarna ha möte med dansarna och snacka ihop oss om vad de vill att jag ska hjälpa dem med. Ikväll ska vi träffa en fransk teatergrupp som är här för att göra research till deras nya produktion, ska bli väldigt roligt! Hörs å störs, marhaba!

Ps. Bilden tog jag imorse när jag var ute och gick, sorglig syn ds.

Redan "biten" av Jerusalems invånare

Gillar passkontrollanten som frågar vad jag ska göra i Israel och rakt av köper mitt svar: ”Jag ska träffa två vänner, Miriam & Samuel”. Ska du besöka Västbanken? ”Nej.” ”Welcome to Israel!”. Vattentätt säkerhetssystem. Med de där förhörsmetoderna kan ju inte en kotte ta sig in i Palestina! De har fan koll på allt & alla!
Kommer till det hostel som jag spanat in och skulle behöva en hiss upp till sängen som är lika hög som en elefant (varför? Knappast som att man behöver utsikt i en sovsal…) och varje gång man rör sig så kändes det som att elefanten balanserar på ett ben. Mitt i natten börjar en klassisk väckarklocka ringa och till en början ignorerar jag den och blundar hårdare för att det ska sluta pipa. Den ger sig inte varpå jag sätter mig upp, letar fram mina glasögon och ser mig omkring i sovsalen. Det är bara jag som reagerar på att klockan ringer. Alla andra 18 tycks drömma alltför sött för att störas av en simpel väckarklocka. Plötsligt sätter sig en man i 50-årsåldern upp, slår av klockan och börjar kamma håret. Hade han ställt klockan för att fixa frillan? Mitt i natten?
Jag försöker somna om men det är svårt. Dels är jag skraj för att trilla ur sängen, dels kliar det lite här o där på kroppen och jag tänker bort tanken av vad det kan vara som skaver. Måste ha lyckats somna för jag vaknar någon timme senare av att det VERKLIGEN kliar. Nog för att jag uppskattar sovsällskap, men dessa rackare går ju inte ens att knulla. Tänker på uttrycket ”Sleep tight and don’t let the bedbugs bite”. Det är uppenbart att jag misslyckats med båda, sover förjävligt och har dessutom bett över hela magen. När jag lämnar hostelet ser jag en lapp där de söker frivilliga gäster som kan tänka sig att städa toaletter och sovsalar mot gratis sovplats, funderar en stund och inser att det skulle vara en win-win situation för mig, men tar ändå väskan och beger mig till nästa ställe.
Imorgon åker jag till Betlehem till Al-Harah Theatre, http://www.alharah.org/ ska bli skitkul! Nu ska jag äta jordgubbar och läsa Erica Jong som får mig att garva högt och släppa barnstressen! "Rädd att flyga" ger samma pepp som Suzanne Broggers "Creme Fraiche"! Läs, le & lev nu!

Blinddate blev blooddate

Jag var på dejt igår. Skulle träffa en kompis kompis som jag inte visste någonting om. Hade hans nummer för vi hade messat en del och håll i hatten, jag hade gett fanken i att googla karln. Så jag visste verkligen nada komada när jag klev in på Le Rouge igår kväll. Det började väldigt bra, han var lätt att gagga med och vi drog i oss två glas vin och surrade om allt från ”Har du hört den förut?” till min Palestinaresa och så vidare. Efter ett tag bestämde vi oss för att lämna stället och gå snett över gatan till Grill Ruby. Klockan var strax efter 22 och jag var rejält hungrig, kände att blodsockret var lågt och att jag behövde få i mig käk. Sagt och gjort, vi beställde in mat och öl och satte oss i baren. Tryckte i mig en giganstisk nachostallrik och en öl och kände mig fruktansvärt trött. Inte bara lite seg och sömnig utan dödstrött. Andreas kommenterade till och med min trötthet och frågade om vi skulle röra på oss. Ja sa jag, det är nog dags att dra hem, varpå jag bestämde mig för att gå på toaletten. Sedan minns jag inget mer. Jag vaknar av att det sitter två servitriser med mig på golvet och att det blöder från huvudet. Förstår att jag har ramlat och slagit i huvudet och att ambulans är på väg. Kommer till Sös och får ligga på en brits fram till 05 då jag träffar en läkare som konstaterar att jag slagit upp ett rejält sår i huvudet och att jag ska sys. Utöver det ska huvudet röntgas och det ska tas ultraljud på min buk, för i fallet slog jag mig illa över revbenen och de misstänker att jag har vätska i buken. De kopplar in dropp och tar EKG och jag hänger knappt med i vad som händer. Vid åtta imorse kunde jag traska hemåt, såg ut som en vandrande skräckfilm då jag med sakta steg tog mig nerför backen vid Sös. Halva huvudet var täckt av blod och det var knappast något x2000 som dundrade fram.
Sov hela dan och träffade sedan en orolig far som kom över med fika och undrade när jag egentligen ska ta och varva ner! "För fan Ullis, du är ju inte odödlig!" Nej, jag är nog inte det. Samtidigt undrar jag om jag någonsin kommer att varva ner. Inser att mitt tempo stundtals är orealistiskt högt och igår kväll var det rena idiotin att först ha tränat 2 ggr på en och samma dag och att på fastande mage dra i sig två glas vin. Inte konstigt att kroppen skriker nej. Jag messade min stackars dejt tidigare idag och skrev bland annat förlåt, ja nu hade jag ju inte planerat att falla ihop lagom till att notan skulle betalas men det kändes ändå så jävla makabert att jag kraschar i golvet och måste ta mig till sjukhus och ja, där var den kvällen slut. Jag frågade hur det såg ut när jag föll varpå han svarade: ”Ulrika! Haha! Det var kanske den konstigast finalen jag varit med om.. Det såg helt galet ut! Du bara föll ihop i steget med en slags skruv. Rakt in i en disk, utan att ens försöka ta emot dig. Vad i helvete tänkte jag…Antar att du landade på sidan och drog huvudet i en kant. Det såg så jävla läskigt ut, för du var så vit. Vad hände egentligen?”. Ja, vad hände. Ingen aning. Jag antar att kroppen strejkade.
När jag låg på akuten inatt, på den där britsen med ett blödande huvud tillsammans med alla andra stackare som slagit sig eller på något sätt insjuknat så kände jag mig otroligt ensam. Jag ville bara bara hem. Önskade att mamma eller Ankan eller min dejt eller vem fan som helst hade hållit mig i handen just då, för kul var det inte.
Idag mår jag helt ok, har ont i skallen och ont i sidan, och så en bula i pannan. Men jag mår bra och är glad att jag trots allt slog mig lindrigt. Borde nog tagga ner lite, annars undrar jag hur nästa dejt ska sluta. Godnatt.

Snubbe extra allt, tack!

Jag skulle vilja göra en beställning. En önskebeställning, för jag vet att detta är en dröm och det är alldeles för mycket men jag önskar ändå, och hoppas att han en dag blir min. Han ska vara:
1. Omogen. Det är ett måste! Han ska gärna säga en sak en dag, och sedan något helt annat dagen efter. Och gärna överdriva dramatiskt! Våga påstå saker, tycka något. Jag skiter i om han är ärlig, konsekvent eller logisk – sånt har jag inte tid med! Det värsta jag vet är killar som säger saker och menar det. Så jävla förutsägbart! Snark! Jag vill ha en obegriplig typ. Någon man inte förstår sig på. Klurig. Och jag vill inte att han hör av sig. Svarar i telefon eller på sms. Då skulle jag somna stående av tristess. Jag skulle kasta ut mobilen genom fönstret och aldrig mer höra av mig till honom. Jag vill att han ska höra av sig mitt i natten på helger (helst lördagar då hjärtat slår som mest, och gärna skitsent när ens kärlekshuvudvärk hunnit gå över och man mest är sugen på kudden, vatten och en handtralla). Då, då ska han messa (inte ringa!) och fråga om jag vill ses och om jag ligger och sover då och svarar först dagen efter att ”ja, jag ses gärna” – då vill jag absolut inte att han ska svara! Då hoppas jag att han inte ens ser mitt sms för om jag har tur så knullar han en annan tjej just precis när jag messar och då blir det ju skitjobbigt för honom så då är det lika bra att inte svara alls på sms:et.
2. Egoist. Han ska tycka om sig själv jättemycket. Mer än någon annan i hela världen. Okej, kanske inte mer än hans största förebilder som alla är män men efter dem tycker han att han är bäst. Han ska sätta sig själv framför allt! Om han vill gå hem mitt i natten efter att vi haft sex så ska han göra det! Ingen blir lyckligare än jag. Jag kanske ligger där och väntar på att själv få komma, och då får jag ligga kvar. Det är nog sista gången vi ses men det är inte hans problem. Det är mitt problem och han kan inte göra något åt mina problem. Och så ska han bara prata om sig själv. Jag vill väl inte prata om någon annan än om honom?! Han är ju på väg att bli min snubbe. Om jag pratar om mig själv så får han gärna hålla på med sin iphone under tiden så att han inte blir uttråkad.
3. Han ska inte tycka om feminister. Det värsta han vet ska vara ”arga bittra brudar som har så jävla dåliga argument”. Det är ju inte hans fel att tjejer blir våldtagna. Och han kan faktiskt inte ta ansvar för alla snubbar som är rövhål.
4. Inkonsekvent. Jag går igång på inkonsekventa killar. Jag gillar att hoppas på saker som aldrig blir av. Hoppet är som en jojo i fittan. Jag är på väg att komma hela tiden, men så slutar det precis när jag nästan är där. Då är det finito, slut så in i helvete och allt släcks ned. Fabriken flyttar och sommarlovet ställdes in. Och så vill jag att det ska kännas som ett helt år där alla månaderna är februari och när jag går på den där döda grusvägen som just då kallas livet så ska han höra av sig och fråga om vi ska ses och när jag svarar att jag vill ses så ska han inte svara tillbaka.

Jag vet att jag är naiv som tror att den här människan finns. Men jag längtar efter honom och jag önskar att han en dag blir min. Bara min.

Älskade farmor

Ska sova strax, för jag är helt slut. Min farmor begravdes idag och vi stod varandra väldigt nära. Jag minns att jag förut, kanske inte nu sista året, men tidigare brukade tänka på att farmor en dag skulle dö och den tanken gjorde alltid att jag började gråta.
Min farmor hette Evy och var världens bästa. Hon bodde vid Skåneparken på Möregatan 4 sex våningar upp. Någon gång i 3:an eller 4:an började jag gå hem till henne efter skolan. Vi hängde, spelade kort, åt skogaholmsmackor och drack nyponsoppa. Mest spelade vi Finns i sjön eller Dam, om vi inte körde Fia med knuff (inte med spelkort då, intressant variant..). Och så lyssnade vi mycket på ekot. Farmor lyssnade på ekot hela tiden, och såg nästan alla nyhetssändningar på tv.
För fyra år sedan flyttade hon till Årsta sjukhem där hon bodde fram till sin död. Varm och omtänksam personal, men annars rätt deppigt ställe. Sova, äta, sova igen, toalettbesök, mera mat, sitta och glo på tv i matsalen, sedan in på rummet igen vid sextiden och så var dagen slut. Jag var ofta hos farmor - vattnade blommorna, målade hennes naglar och tog bort långa hårstrån på hakan. Vi åt wienerbröd och vaniljhjärtan, kokade kaffe och skrev vykort till hennes syster i Kristianstad.
Jag träffade farmor fyra dagar innan hon somnade in och jag minns att vi satt i matsalen och att jag skulle gå. Pussade henne i pannan och sa att vi ses när jag kommer hem från Göteborg. Hon svarade inte. Så jag satt kvar en stund och frågade: ”Hur är det farmor? Du verkar så deppig”. ”Ja, svarade hon, jag sitter ju bara här”. Och jag hajar henne, då & nu: det kan inte vara roligt! Jag skulle tänka ihjäl mig om jag satt i en rullstol hela dagarna och recenserade mitt liv! Farmor sa ofta att hon tänkte på ”hur allt blev”. Kärlek, familj, jobb, drömmar. Klart man skulle grubbla, herregud med tanke på hur mycket min hjärna grubblar i dagsläget och då sitter jag sällan still. Min farmor blev 95 år och det är bra jobbat. Tårarna rinner och jag saknar henne men jag vet att hon har det bra. Hon var nöjd, hon ville inte vara med längre. Jag tänker på henne och tror att hon ler tillbaka och sover riktigt gott.