Blinddate blev blooddate

Jag var på dejt igår. Skulle träffa en kompis kompis som jag inte visste någonting om. Hade hans nummer för vi hade messat en del och håll i hatten, jag hade gett fanken i att googla karln. Så jag visste verkligen nada komada när jag klev in på Le Rouge igår kväll. Det började väldigt bra, han var lätt att gagga med och vi drog i oss två glas vin och surrade om allt från ”Har du hört den förut?” till min Palestinaresa och så vidare. Efter ett tag bestämde vi oss för att lämna stället och gå snett över gatan till Grill Ruby. Klockan var strax efter 22 och jag var rejält hungrig, kände att blodsockret var lågt och att jag behövde få i mig käk. Sagt och gjort, vi beställde in mat och öl och satte oss i baren. Tryckte i mig en giganstisk nachostallrik och en öl och kände mig fruktansvärt trött. Inte bara lite seg och sömnig utan dödstrött. Andreas kommenterade till och med min trötthet och frågade om vi skulle röra på oss. Ja sa jag, det är nog dags att dra hem, varpå jag bestämde mig för att gå på toaletten. Sedan minns jag inget mer. Jag vaknar av att det sitter två servitriser med mig på golvet och att det blöder från huvudet. Förstår att jag har ramlat och slagit i huvudet och att ambulans är på väg. Kommer till Sös och får ligga på en brits fram till 05 då jag träffar en läkare som konstaterar att jag slagit upp ett rejält sår i huvudet och att jag ska sys. Utöver det ska huvudet röntgas och det ska tas ultraljud på min buk, för i fallet slog jag mig illa över revbenen och de misstänker att jag har vätska i buken. De kopplar in dropp och tar EKG och jag hänger knappt med i vad som händer. Vid åtta imorse kunde jag traska hemåt, såg ut som en vandrande skräckfilm då jag med sakta steg tog mig nerför backen vid Sös. Halva huvudet var täckt av blod och det var knappast något x2000 som dundrade fram.
Sov hela dan och träffade sedan en orolig far som kom över med fika och undrade när jag egentligen ska ta och varva ner! "För fan Ullis, du är ju inte odödlig!" Nej, jag är nog inte det. Samtidigt undrar jag om jag någonsin kommer att varva ner. Inser att mitt tempo stundtals är orealistiskt högt och igår kväll var det rena idiotin att först ha tränat 2 ggr på en och samma dag och att på fastande mage dra i sig två glas vin. Inte konstigt att kroppen skriker nej. Jag messade min stackars dejt tidigare idag och skrev bland annat förlåt, ja nu hade jag ju inte planerat att falla ihop lagom till att notan skulle betalas men det kändes ändå så jävla makabert att jag kraschar i golvet och måste ta mig till sjukhus och ja, där var den kvällen slut. Jag frågade hur det såg ut när jag föll varpå han svarade: ”Ulrika! Haha! Det var kanske den konstigast finalen jag varit med om.. Det såg helt galet ut! Du bara föll ihop i steget med en slags skruv. Rakt in i en disk, utan att ens försöka ta emot dig. Vad i helvete tänkte jag…Antar att du landade på sidan och drog huvudet i en kant. Det såg så jävla läskigt ut, för du var så vit. Vad hände egentligen?”. Ja, vad hände. Ingen aning. Jag antar att kroppen strejkade.
När jag låg på akuten inatt, på den där britsen med ett blödande huvud tillsammans med alla andra stackare som slagit sig eller på något sätt insjuknat så kände jag mig otroligt ensam. Jag ville bara bara hem. Önskade att mamma eller Ankan eller min dejt eller vem fan som helst hade hållit mig i handen just då, för kul var det inte.
Idag mår jag helt ok, har ont i skallen och ont i sidan, och så en bula i pannan. Men jag mår bra och är glad att jag trots allt slog mig lindrigt. Borde nog tagga ner lite, annars undrar jag hur nästa dejt ska sluta. Godnatt.