Jag hade sex i helgen. Jag drog hem en kille från krogen och vi garvade och hånglade hela vägen ner i säng. Jag ville ha kondom. Han sa ok. Vi fick på den och han kom in i mig. Det var lite roddigt och hans kuk med kondom jobbade sig in. Efter ett tag bytte vi ställning och kondomen hängde på halva och korvade sig. Jag hämtade en ny. Vi fortsatte med den och sedan somnade vi. Eller i alla fall jag. Lite senare vaknar jag till av att han är i mig. Utan kondom. Vänta. Jag sover och han ligger med mig. UTAN KONDOM. Jag drar mig ur, lägger mig på sidan och känner hur ilska blandad med chock och sorg väller upp ur mig. Tårarna rinner tyst ner i kudden.
Jag går och jobbar. På jobbet snurrar tankarna. Visste han att jag sov? Han kanske trodde att jag var vaken? Men varför utan kondom, jag sa ju tydligt att jag ville att vi skulle använda det. Och varför sa jag inget? Varför gick jag hemifrån, la ett par nycklar i hans skor och en fin lapp där jag skrev att jag gått till jobbet och att han kunde kasta in nycklarna när han dragit och kram på dig. Varför väckte jag honom inte och bad honom lämna min lägenhet och ALDRIG ALDRIG NÅGONSIN mer göra det han gjort igen?
Och varför lägger jag detta på mig själv? Varför har JAG ångest och mår skit? Jag har inte knullat någon som sover. Jag har inte skitit i en persons önskan om kondom. Jag har inte gjort någonting annat än att bjuda hem en söt varm kille från krogen.
Jag funderar över hur man rättfärdigar det. Hur kan man tycka att det är ok? Hur vågar han, hur har han mod eller nonchalans (jag vet inte vad som krävs) för att göra det han gjorde. Hade han ångest när han gick hem? Kände han att det var konstigt att ligga med någon som inte var med? Var han orolig för att ha drabbats av en könssjukdom? Eller för att ha gjort mig gravid? Jag vet inte.
Jag vet bara att jag fortfarande, trots modet att skriva detta, känner mig naiv och feg. Naiv för att jag hoppats att detta aldrig skulle drabba mig och feg för att jag inte agerade i stunden. Jag vågade inte. Jag var rädd för att bli jobbig och besvärlig och kanske till och med för att göra honom förbannad. Vi hade ju ändå haft sex innan och det kanske inte var så farligt. Fast det är det. Jag är förbannad. Förbannad över hur vanligt detta tycks vara och att killen troligen kommer att göra om det. Jag messade en kompis och berättade vad som hänt och hon skrev fint och peppade och avslutade med att skriva: ”åh jag vet precis hur det känns”.
Hur kan vi vara så många som vet precis hur det känns? Hur kan så många killar göra detta och tycka att det inte är så farligt? Jag vägrar gå med på det. Jag känner mig så jävla smutsig och korkad och ledsen över mig själv och jag vill aldrig mer må som jag gör just nu. Jag hoppas att han som gjorde det läser detta och aldrig någonsin mer gör om det. För det var hemskt, hårt och fruktansvärt.
torsdag 24 november 2011
torsdag 26 maj 2011
Skrattar hela vägen hem från Al Rowwad
Har just lämnat Al Rowwad Cultur & Drama Center i Aida Refuge Camp och man kan lugnt säga att jag skrattar hela vägen hem. För er som läst mina tidigare inlägg så vet ni att det varit med blandade känslor som jag tränat kidsen på Al Rowwad…de är ömsom underbara, ömsom djävulskt jobbiga. Förra veckan följde min polare John med och fick en inblick i hur jag försökte beskriva mina övningar på katastrofal arabiska (rena rama rövarspråket) blandad med kackig engelska och kommunikationen var ett skämt. Av någon anledning ger jag mig ofta fan på att försöka introducera rätt avancerade övningar, som idag…
Vi värmde upp med lite hederlig fruktsallad, första gången med dem faktiskt, och det visade sig vara en hit. De ville pågå i evighet så till slut fick jag bryta det hela för att förklara hur mördarleken går till. Det gick hyfsat och vi kom igång med leken. Problemet var bara att det var kassa skådisar och mördade hej vilt till höger och vänster och sket i att deras polare bevittnade det hela (och då blev de ju anklagade och dog själva!). Det bästa var när alla slöt ögonen och jag utsåg en mördare genom att lägga mina händer på flickans axlar och sedan sa jag: ”Okej, nu har vi en mördare här, så watch out, man vet aldrig vem det är…”, varpå flickan säger: ”Det är ju jag!”. Gruppen drabbades av en skrattattack som pågick i typ 10 minuter…
Efter mördarleken gav vi oss på hopprepet och först var många rädda för att hoppa men efter en stund fick de smak för det och som max hoppade sex stycken fnissande flickor i repet samtidigt. Ångrar nu att jag inte tog kort för det var så jäkla fint och vi hoppade tills de var helt slut.
Så trots öronbedövande ljudnivå, flams & trams och komplicerad kommunikation är jag glad att jag fått hänga på Al Rowwad för hur jobbiga de än är så är de ruggigt charmiga.
Nu sitter jag på ett favvoställe i Bethlehem och planerar morgondagens undervisning på Universitetet. Ska träna en Dabkeh-grupp (folkdans) och det blir en blandning av fysträning och kontaktimprovisation.
Det är hett här, uppemot 35 grader och alla klagar på värmen (snart även jag) och imorgon ska det tydligen bli ännu varmare. Rekordet för mig var när jag var här sommaren 2007 och besökte Jericho, då var det 47 garder. Phuu.
Igår åkte jag till Ramallah över dan för att kolla på repetitionerna av ”Money, Money…”, den produktion som Ashtar och Al-Harah gör ihop. Den handlar om hela biståndsproblematiken, hur ska Palestina förhålla sig till bistånd och typ ”bistånd till vilket pris?”. Jag var med på kollationeringen för en månad sedan och följde då otroligt intressanta diskussioner kring ämnet. Det var kul att se vad de arbetat fram, trots att de har långt kvar och trots att de igår verkade ha kört fast. Premiären skulle ha varit på tisdag i nästa vecka men är uppskjuten till i höst. Hoppas det blir en bra föreställning för ämnet sätter igång mycket i skallen. Igår under repet så använde de sig av mig och ställde en del frågor, i likhet med forumteater, de stoppar och frågar publiken: hur skulle du gjort här? Och det var inga lätta frågor att svara på! Haha, så fort jag tyckte att "ja men va fan Ullis, där var du skarp", så kom de med en motfråga. Så fortsätter de i denna riktning kommer publiken att grillas rejält.
Annars händer det inte så mycket här. Dagens samtalsämne är givetvis New Star där en av Mirnas & Georges nära vänner medverkar. Det är endast tre personer kvar och ikväll är finalen, och sedan pågår röstningen fram till söndag då en vinnare koras. Igår kväll satt vi på den restaurang i Bethlehem där denne George (som är med i tävlingen, en annan George än den jag hänger med) brukar uppträda (hans pappa äger stället) och pappan delade ut kontantkort till alla gäster så att de kunde rösta på hans son. På ett kontantkort för 50 NIS (ca 80 kronor) kan man rösta 100 gånger och George, Mirna och Ahmad gjorde inget annat än röstade röstade röstade. Jag rökte vattenpipa och kollade på. Idag berättade George att han röstat 2500 röster på sin kompis igår. Please…detta är så sjukt, de som tjänar pengar är ju Jawal (operatören) och George sa själv att det vore bättre om vänner och släkt la pengarna i en pott så att killen kan spela in en platta istället för att sms-rösta som idioter. Hur som helst är finalen ikväll och George och Mirna är minst sagt peppade.
Hörs å störs hörrni, nu ska jag hem!
Vi värmde upp med lite hederlig fruktsallad, första gången med dem faktiskt, och det visade sig vara en hit. De ville pågå i evighet så till slut fick jag bryta det hela för att förklara hur mördarleken går till. Det gick hyfsat och vi kom igång med leken. Problemet var bara att det var kassa skådisar och mördade hej vilt till höger och vänster och sket i att deras polare bevittnade det hela (och då blev de ju anklagade och dog själva!). Det bästa var när alla slöt ögonen och jag utsåg en mördare genom att lägga mina händer på flickans axlar och sedan sa jag: ”Okej, nu har vi en mördare här, så watch out, man vet aldrig vem det är…”, varpå flickan säger: ”Det är ju jag!”. Gruppen drabbades av en skrattattack som pågick i typ 10 minuter…
Efter mördarleken gav vi oss på hopprepet och först var många rädda för att hoppa men efter en stund fick de smak för det och som max hoppade sex stycken fnissande flickor i repet samtidigt. Ångrar nu att jag inte tog kort för det var så jäkla fint och vi hoppade tills de var helt slut.
Så trots öronbedövande ljudnivå, flams & trams och komplicerad kommunikation är jag glad att jag fått hänga på Al Rowwad för hur jobbiga de än är så är de ruggigt charmiga.
Nu sitter jag på ett favvoställe i Bethlehem och planerar morgondagens undervisning på Universitetet. Ska träna en Dabkeh-grupp (folkdans) och det blir en blandning av fysträning och kontaktimprovisation.
Det är hett här, uppemot 35 grader och alla klagar på värmen (snart även jag) och imorgon ska det tydligen bli ännu varmare. Rekordet för mig var när jag var här sommaren 2007 och besökte Jericho, då var det 47 garder. Phuu.
Igår åkte jag till Ramallah över dan för att kolla på repetitionerna av ”Money, Money…”, den produktion som Ashtar och Al-Harah gör ihop. Den handlar om hela biståndsproblematiken, hur ska Palestina förhålla sig till bistånd och typ ”bistånd till vilket pris?”. Jag var med på kollationeringen för en månad sedan och följde då otroligt intressanta diskussioner kring ämnet. Det var kul att se vad de arbetat fram, trots att de har långt kvar och trots att de igår verkade ha kört fast. Premiären skulle ha varit på tisdag i nästa vecka men är uppskjuten till i höst. Hoppas det blir en bra föreställning för ämnet sätter igång mycket i skallen. Igår under repet så använde de sig av mig och ställde en del frågor, i likhet med forumteater, de stoppar och frågar publiken: hur skulle du gjort här? Och det var inga lätta frågor att svara på! Haha, så fort jag tyckte att "ja men va fan Ullis, där var du skarp", så kom de med en motfråga. Så fortsätter de i denna riktning kommer publiken att grillas rejält.
Annars händer det inte så mycket här. Dagens samtalsämne är givetvis New Star där en av Mirnas & Georges nära vänner medverkar. Det är endast tre personer kvar och ikväll är finalen, och sedan pågår röstningen fram till söndag då en vinnare koras. Igår kväll satt vi på den restaurang i Bethlehem där denne George (som är med i tävlingen, en annan George än den jag hänger med) brukar uppträda (hans pappa äger stället) och pappan delade ut kontantkort till alla gäster så att de kunde rösta på hans son. På ett kontantkort för 50 NIS (ca 80 kronor) kan man rösta 100 gånger och George, Mirna och Ahmad gjorde inget annat än röstade röstade röstade. Jag rökte vattenpipa och kollade på. Idag berättade George att han röstat 2500 röster på sin kompis igår. Please…detta är så sjukt, de som tjänar pengar är ju Jawal (operatören) och George sa själv att det vore bättre om vänner och släkt la pengarna i en pott så att killen kan spela in en platta istället för att sms-rösta som idioter. Hur som helst är finalen ikväll och George och Mirna är minst sagt peppade.
Hörs å störs hörrni, nu ska jag hem!
söndag 22 maj 2011
Söndagskänsla deluxe
Jag sitter i min lägenhet i Beit Jala, tuggar nötter och kollar på gamla Pyjamasklipp. Om jag fick önska mitt drömjobb just nu så skulle det vara att göra hyss á la Pyjamas på heltid. Jag borde anställa mig själv genast för jag har hur många bra hyss som helst på g, och det enda som behövs är någon som filmar det.
Behöver roas ikväll. Har visserligen varit ledig hela dagen och spenderat tiden i Döda havet så jag har inte direkt rätt att klaga men det har ändå varit en rätt ansträngande dag. Åkte till Jericho med en av familjen söner (som jag hyr lägenheten av) och det visade sig att vi hade väldigt olika åsikter om saker och ting och ju längre vi hängde desto jobbigare blev dagen. Så när vi kom hem vid halvåtta efter 8 timmars umgänge kände jag för att fysträna alternativt skriva ännu en blogg om hur tröttsamt det är med män som klappar en på huvudet. Jag valde istället att laga käk och youtuba humor. George hörde av sig och undrade om vi skulle ses över en vattenpipa i Bethlehem, men jag bangade, är helt slut efter denna dag. Nog om det.
I förra veckan fick jag spontanbesök av min kompis John. Han tog sig ner hit för 4 dagars häng, imponerande tycker jag. Vi gjorde Jerusalem, Ramallah, Bethlehem & Jericho (Döda havet) och hann med käk, öl, yatzy, vändtia, mycket taxi, lite sömn, en hel del vattenpipa och alldeles för många turistkort där det ser ut som att vi är ihop. Sjukt fint med besök, väldigt roligt att ha någon hemifrån som kommer ner och ser vad jag gör och vilka jag hänger med här.
I lördags tränade jag dansgruppen. Hej kom å hjälp mig alltså. I Palestina kommer ingen i tid, det existerar inte. Kommer man i tid är något jävligt fel. Jag skulle träna dem mellan 14.30-17 och när klockan var 14.45 dök den första upp. Vid 15 var alla på plats och det är inte så att de dyker upp och liksom yalla! nu kör vi, nej nej, de dyker upp som att de verkligen var efterlängtade (vilket de visserligen är men ändå) och förväntar sig en liten "tjena tjena-kolla läget-stund" med alla. Jag blir tokig. Sedan tränade jag såklart skiten ur dem, vi hoppade bland annat hopprep i en timme och den timmen var inte rolig för någon kan jag säga…
I veckan tränar jag dansgruppen, de galna ungarna på Al Rowwad, två olika dramagrupper plus en ny dansgrupp som håller till vid Universitetet. Alltihop blir väldigt skoj tror jag.
Igår var jag på ”dansfest” i Bethlehem, på en stor restaurang med levande musik och massa folk och de tvingade mig att dansa någon form av magdans och jag är evigt tacksam över att detta inte finns dokumenterat för jag blir röd i ansiktet av skam när jag tänker på hur det måste ha sett ut. Morsning!
Ps. Bilden är från en husvägg i Bethlehem ds.
Behöver roas ikväll. Har visserligen varit ledig hela dagen och spenderat tiden i Döda havet så jag har inte direkt rätt att klaga men det har ändå varit en rätt ansträngande dag. Åkte till Jericho med en av familjen söner (som jag hyr lägenheten av) och det visade sig att vi hade väldigt olika åsikter om saker och ting och ju längre vi hängde desto jobbigare blev dagen. Så när vi kom hem vid halvåtta efter 8 timmars umgänge kände jag för att fysträna alternativt skriva ännu en blogg om hur tröttsamt det är med män som klappar en på huvudet. Jag valde istället att laga käk och youtuba humor. George hörde av sig och undrade om vi skulle ses över en vattenpipa i Bethlehem, men jag bangade, är helt slut efter denna dag. Nog om det.
I förra veckan fick jag spontanbesök av min kompis John. Han tog sig ner hit för 4 dagars häng, imponerande tycker jag. Vi gjorde Jerusalem, Ramallah, Bethlehem & Jericho (Döda havet) och hann med käk, öl, yatzy, vändtia, mycket taxi, lite sömn, en hel del vattenpipa och alldeles för många turistkort där det ser ut som att vi är ihop. Sjukt fint med besök, väldigt roligt att ha någon hemifrån som kommer ner och ser vad jag gör och vilka jag hänger med här.
I veckan tränar jag dansgruppen, de galna ungarna på Al Rowwad, två olika dramagrupper plus en ny dansgrupp som håller till vid Universitetet. Alltihop blir väldigt skoj tror jag.
Igår var jag på ”dansfest” i Bethlehem, på en stor restaurang med levande musik och massa folk och de tvingade mig att dansa någon form av magdans och jag är evigt tacksam över att detta inte finns dokumenterat för jag blir röd i ansiktet av skam när jag tänker på hur det måste ha sett ut. Morsning!
Ps. Bilden är från en husvägg i Bethlehem ds.
tisdag 17 maj 2011
Tillbaka i Hebron
Igår åkte jag till Hebron för att träffa Yes Theatre. Jag hade ordnat ett möte med dem och det var ett bra sådant, vi pratade om deras produktioner och ungdomsgrupper, vilken typ av ämnen de vill problematisera samt en del om framtida projekt. Yes Theatre jobbar nästan uteslutande med barn- och ungdomsverksamhet och de vill att jag ska komma dit och jobba med en grupp men jag kommer inte att hinna det. Nästa vecka har jag undervisning varje dag och sedan åker jag ju hem…hur som helst var det roligt att ses och snacka och man vet ju aldrig, kanske kommer jag dit och jobbar en annan gång.
Lämnade teatern och tog en känslosam promenad genom Hebron in i Tel Rumeida där jag bodde och jobbade under en månads tid sommaren 2007. Det var speciellt att komma tillbaka dit, för saker har knappast förändrats till det bättre. I Hebron finns flera israelsiska bosättningar och det som är speciellt i just Hebron är att bosättarna bor extremt nära palestinier. Jag hängde på en tur med TIPH (Temporary International Precense in the City of Hebron), en organisation som observerar vad som händer i Hebron och som rapporterar om detta till både israelisk och palestinsk polis.
Det var en sorglig rundvandring, full av historier om hur bosättarna trakasserar och attackerar palestinier på olika sätt. Verbalt och fysiskt, och detta medan israelisk militär tittar på. Inne i Hebron bor ungefär 600 bosättare som skyddas av 4000 soldater.
Igår när vi var inne i The Old Souq i Hebron kom sex soldater med automatvapen i högsta hugg, och överallt var det fullt av barn men det bryr de sig inte. Säkerhet i första hand, och givetvis säkerhet för bosättare och inte för palestinier. Vi passerade den vägspärr där jag för det mesta stod och observerade trakasserier mot palestinier, och där var allt sig likt. Palestinier får fortfarande köa för att ta sig ut till marknaden och i vägspärren sitter en bosättare tillsammans med två soldater. Detta är ett exempel på sådant som TIPH rapporterar om, att soldater och bosättare samarbetar vilket inte är tillåtet. Ja herregud, vad är inte tillåtet för israeler?
Om och om igen slås jag av hur bisarrt detta är. Så mycket av det jag ser påminner om förintelsen – dessa kontroller, visitering, grupper med väntande människor som inte vet vad som ska hända (nu handlar det inte om avrättning men tänk att aldrig veta hur ens dag kommer att se ut, ska jag få komma till jobbet eller har de stängt vägspärren, vad ska jag säga till min chef?), alla dessa vapen, sorgsna trötta ögon på förödmjukade palestinier och så vidare. Iakttagelserna och berättelserna tar aldrig slut, senast igår fick jag höra fullkomligt vidriga historier om vad israeliska bosättare är kapabla till.
Jag minns en gång i Hebron då jag kom gående helt ensam på Shouhada Street som är en gata som bosättare tagit över, palestinier får fortfarande gå där (dock ej köra bil/moped) men det är få som gör på grund av alla trakasserier. Jag minns att det kom fyra unga bosättarbarn gående längre bort, de kan inte vara mer än 10 år gamla. När vi möts tar de upp en flaska och kastar mot mig, spottar och ropar olika saker på hebreiska. Dessa pojkar var 10 år gamla! De vet inte mycket om världen, de vet ingenting om mig - men, vad det vet är att jag är en fiende fast vi aldrig träffats. Det är hemskt när hat växer sig starkare än kärlek. Tänk att hata så mycket, det måste äta upp en innefrån till slut.
Om ni vill veta mer om situationen i Hebron så besök TIPH:s hemsida, den är informativ och bra! www.tiph.org
Lämnade teatern och tog en känslosam promenad genom Hebron in i Tel Rumeida där jag bodde och jobbade under en månads tid sommaren 2007. Det var speciellt att komma tillbaka dit, för saker har knappast förändrats till det bättre. I Hebron finns flera israelsiska bosättningar och det som är speciellt i just Hebron är att bosättarna bor extremt nära palestinier. Jag hängde på en tur med TIPH (Temporary International Precense in the City of Hebron), en organisation som observerar vad som händer i Hebron och som rapporterar om detta till både israelisk och palestinsk polis.
Det var en sorglig rundvandring, full av historier om hur bosättarna trakasserar och attackerar palestinier på olika sätt. Verbalt och fysiskt, och detta medan israelisk militär tittar på. Inne i Hebron bor ungefär 600 bosättare som skyddas av 4000 soldater.
Igår när vi var inne i The Old Souq i Hebron kom sex soldater med automatvapen i högsta hugg, och överallt var det fullt av barn men det bryr de sig inte. Säkerhet i första hand, och givetvis säkerhet för bosättare och inte för palestinier. Vi passerade den vägspärr där jag för det mesta stod och observerade trakasserier mot palestinier, och där var allt sig likt. Palestinier får fortfarande köa för att ta sig ut till marknaden och i vägspärren sitter en bosättare tillsammans med två soldater. Detta är ett exempel på sådant som TIPH rapporterar om, att soldater och bosättare samarbetar vilket inte är tillåtet. Ja herregud, vad är inte tillåtet för israeler?
Om och om igen slås jag av hur bisarrt detta är. Så mycket av det jag ser påminner om förintelsen – dessa kontroller, visitering, grupper med väntande människor som inte vet vad som ska hända (nu handlar det inte om avrättning men tänk att aldrig veta hur ens dag kommer att se ut, ska jag få komma till jobbet eller har de stängt vägspärren, vad ska jag säga till min chef?), alla dessa vapen, sorgsna trötta ögon på förödmjukade palestinier och så vidare. Iakttagelserna och berättelserna tar aldrig slut, senast igår fick jag höra fullkomligt vidriga historier om vad israeliska bosättare är kapabla till.
Jag minns en gång i Hebron då jag kom gående helt ensam på Shouhada Street som är en gata som bosättare tagit över, palestinier får fortfarande gå där (dock ej köra bil/moped) men det är få som gör på grund av alla trakasserier. Jag minns att det kom fyra unga bosättarbarn gående längre bort, de kan inte vara mer än 10 år gamla. När vi möts tar de upp en flaska och kastar mot mig, spottar och ropar olika saker på hebreiska. Dessa pojkar var 10 år gamla! De vet inte mycket om världen, de vet ingenting om mig - men, vad det vet är att jag är en fiende fast vi aldrig träffats. Det är hemskt när hat växer sig starkare än kärlek. Tänk att hata så mycket, det måste äta upp en innefrån till slut.
Om ni vill veta mer om situationen i Hebron så besök TIPH:s hemsida, den är informativ och bra! www.tiph.org
söndag 15 maj 2011
Jag vill inte bli räddad
Jag vet inte hur jag ska börja detta inlägg för ämnet är omfattande och komplicerat. För de som känner mig väl är det inget nytt ämne och detta är frågor och tankar som snurrat i min skalle ett bra tag.
Jag har länge intresserat mig för frågor kopplade till genus- och jämställdhet för att det varit centrala ämnen i mitt eget liv. Jag har vigt timmar, tankar, ilska, dagböcker, gråt (ibland skratt i gråten), diskussioner, bråk, texter, ork, mod och massa mer till dessa frågor.
Häromdagen satt jag och tänkte på allt i en salig blandning - jämställdhet, manligt/kvinnligt, genus, att vara kvinna idag och så vidare och jag tänkte: fy fan va trött jag är på dessa ämnen. Jag orkar inte bry mig längre! Det kändes som aska i mitt bröst, en närmast likgiltig känsla över frågor som jag tidigare gastat mig hes över.
Dagen efter läser jag ut Erica Jongs ”Rädd att flyga”. Jag sitter på taket i varm sol och salta tårar rinner ner i mina mungipor. Jag grinar för att så lite har hänt och så mycket är sig likt. Jong skrev ”Rädd att flyga” 1973 och hade jag läst boken för 10 år sedan tror jag att den hade kunnat fungera som en handbok i självförsvar. Boken är kuslig för hon beskriver så många situationer som jag känner igen mig i och som jag hade velat vara utan. Män män män. Hela boken handlar egentligen om män i kombination med henne. Hennes längtan efter män och hennes avsky inför att längta efter någon annan än sig själv. Hon letar och söker efter sätt att leva sitt liv på, med eller utan en man/flera män vid sin sida och det slutar med att hon ligger ensam i ett badkar. Alla borde läsa Jong, män som kvinnor, hon blottar hela sig själv och delar med sig av rädslor och drömmar och sjuka idéer och begär. Hon vill så mycket och blir aldrig klok på hur hon vill ha det och jag står i samma jävla dike som hon. Boken är som en chipspåse, det var hemskt att läsa ut den för jag ville genast ha mer!
När jag läst ut boken döljer jag tårarna med mascara, äter en burk hommus och beger mig ut för att möta min vän George. Klockan är runt middagstid och på väg till Bethlehem är det som vanligt många som tittar på mig (jag är fortfarande en främling här såklart), folk frågar om jag vill ha en taxi och många ropar ”Hello”. En bil passerar och en man ropar åt mig, jag fortsätter gå. Bilen gör en u-sväng och kör åt mitt håll, mannen ropar: ”Hello, hello, where are u going?”. ”Excuse me, why are u asking?, svarar jag. ”What’s your name?” frågar mannen och ignorerar helt att jag ställde en motfråga. ”What?” säger jag och låtsas som om jag inte hörde vad han sa. Han fortsätter: ”Can I help you?”. ”No”, svarar jag lugnt och fortsätter nerför backen.
Ett kvarter längre ner tutar en taxichaufför åt mig, en tutning som frågar om jag behöver en bil. Jag svarar nej tack på arabiska och fortsätter gå. Mannen ger sig inte. Han kör efter. Än en gång skakar jag på huvudet och tackar nej till chauffören. Han ser förvirrad ut. Jag fortsätter gå och känner hur det mullrar inom mig. Taxichauffören gör ett sista försök och kör upp bredvid mig och försäkrar sig en sista gång om denna ensamma unga kvinna inte ändå ska åka taxi istället för att gå. Nej tack svarar jag med blicken riktad framåt, fast beslutsam om att bara ta mig uppför backen och hoppas George väntar vid rondellen.
Ihärdiga människor finns överallt, och framförallt där det finns pengar att tjäna. Men i detta fall kan jag inte låta bli att se ett mönster. Hur kommer det sig att det enbart är män som tar kontakt? Hur kommer det sig att det oftast är äldre män? (som borde inse att deras chanser hos mig, om det nu är intresserade av ngt annat än att enbart hjälpa en vilsen turist att hitta hem, är lika med obefintliga). Hur kommer det sig att de ofta frågar om jag har pojkvän? Vilket för mig är en fråga som är lika irrelevant som att fråga huruvida jag har en farmor eller ej. Det borde finnas andra frågor som kommer före.
Förra året reste jag tillsammans med en vän till Tunisien. För det mesta hängde vi ihop men jag minns en dag då jag var ute själv och strosade på stan. En fullkomligt outhärdlig dag vill jag minnas. Män i alla möjliga åldrar förföljde mig, ställde frågor och kom med förslag om att vi kunde ta ett glas ihop eller äta en middag. Givetvis enbart som vänner. Vänner? Vänner upp i min jävla röv. Dessa män, i sällskap med alldeles för många andra som jag träffat runt om i världen OCH hemma i Sverige (för detta är ju uppenbarligen något som sprider sig, i vissa fall är det kopplat till kultur men för det mesta verkar det vara universellt) har ingen som helst respekt för att nej betyder nej. Till och med ”nej tack jag behöver inte din hjälp, jag vet vart jag ska, men tack för att du frågade och ha en bra dag!” går in. Jag vet inte vad som skulle kunna få dem att sluta? Konversation fungerar uppenbarligen inte. Vi kan ta gubben här i Beit Jala som ett exempel, han har de senaste dagarna både ringt & besökt Marina för att få tag på mig. När jag var ute och promenerade tidigare i veckan körde han förbi mig med sin bil och föreslog att vi skulle åka ut i skogen för han ville visa mig ett vackert ställe, och jag tackade nej, med en ursäkt om att jag var stressad till teatern. Han envisades och sa att det inte skulle behöva ta lång tid, och hallå, han ville ju visa mig skogen!!! (som att jag borde vara tacksam över att en gammal gubbe vill spendera sin tid med mig?) Tack men nej tack sa jag bestämt varpå han verkade ta illa upp.
Hur ska man göra? I våras när jag började träna mycket på gym (manlig miljö) störde jag mig på män som ville konversera kl 06 på morgonen, män som kommenterade hur hårt jag tränade och män som glodde obehindrat på mig. Jag diskuterade detta med vänner och de flesta sa: var inte så trevlig, gör klart från första början att du vill träna ifred.
Är det antingen eller? Antingen så måste man vara övertydlig från början och verkligen köra stoneface och inte hälsa på en kotte och bygga en mur som säger att jag vill inte prata med någon, eller så får man ta smällen och dras med alla dessa män? Finns det inget mellanting? Går det inte att kommunicera med dem? Det verkar inte så eftersom de saknar respekt för mig, och säkert för en massa andra kvinnor (och män, vad vet jag).
Den där dagen i Tunisien förra året var en enda lång pärs. Jag gick omkring och bet ihop käken för att se så sur ut som möjligt, med blicken i backen och någon vidare shoppingtur var det knappast eftersom jag aldrig hann stanna någonstans innan en man hade hunnit haffa mig. Minns att jag kom hem till hotellet och försökte berätta allt för min kompis (som är kille) och han lyssnade och försökte trösta mig men kommer nog ändå aldrig riktigt kunna förstå hur det kändes för mig. Jag var helt slut efter en dag i den manliga blicken. Samma känsla var det häromdagen och jag förstår inte att det ska behöva vara såhär.
Jag gör ingenting. Jag går på en jävla gata. Jag är inte lättklädd, har fan mer kläder på mig än en februaridag i Sverige. Jag undrar varifrån de får modet. Modet att gå på som de gör och att inte ge sig. För det måste väl ändå krävas mod att ta för sig som de gör. Eller är det snarare ren nonchalans? De kanske inte behöver mod för att jag är lika ofarlig som en mager skabbkatt? De dyker upp i tid och otid som om de kommer för att rädda mig. Rädda mig från min ensamhet. Behöver jag räddas? Ser jag vilsen ut? Klarar jag inte av att be om hjälp på egen hand?
Det värsta av allt är att dessa få män sabbar för resten. De skapar ett filter mellan mig och män i liknande situationer, det ger mig fler förutfattade åsikter än vad jag behöver. Jag har nog av dem. Ett filter i situationer då jag skulle vilja vara naiv men hinner tänka ”nej, han vill nog inte bara hjälpa mig, han har någon baktanke med detta”. Och det är synd, väldigt synd. Jag får helt enkelt påminna mig själv om att alla feminister inte är kvinnor och att alla kvinnor inte är feminister.
Jag kommer att somna grubblandes ikväll, oförstående över att mitt kön fortfarande syns mer än mitt jag. Och trött på jämställdhetsfrågor blir jag nog aldrig.
Jag har länge intresserat mig för frågor kopplade till genus- och jämställdhet för att det varit centrala ämnen i mitt eget liv. Jag har vigt timmar, tankar, ilska, dagböcker, gråt (ibland skratt i gråten), diskussioner, bråk, texter, ork, mod och massa mer till dessa frågor.
Häromdagen satt jag och tänkte på allt i en salig blandning - jämställdhet, manligt/kvinnligt, genus, att vara kvinna idag och så vidare och jag tänkte: fy fan va trött jag är på dessa ämnen. Jag orkar inte bry mig längre! Det kändes som aska i mitt bröst, en närmast likgiltig känsla över frågor som jag tidigare gastat mig hes över.
Dagen efter läser jag ut Erica Jongs ”Rädd att flyga”. Jag sitter på taket i varm sol och salta tårar rinner ner i mina mungipor. Jag grinar för att så lite har hänt och så mycket är sig likt. Jong skrev ”Rädd att flyga” 1973 och hade jag läst boken för 10 år sedan tror jag att den hade kunnat fungera som en handbok i självförsvar. Boken är kuslig för hon beskriver så många situationer som jag känner igen mig i och som jag hade velat vara utan. Män män män. Hela boken handlar egentligen om män i kombination med henne. Hennes längtan efter män och hennes avsky inför att längta efter någon annan än sig själv. Hon letar och söker efter sätt att leva sitt liv på, med eller utan en man/flera män vid sin sida och det slutar med att hon ligger ensam i ett badkar. Alla borde läsa Jong, män som kvinnor, hon blottar hela sig själv och delar med sig av rädslor och drömmar och sjuka idéer och begär. Hon vill så mycket och blir aldrig klok på hur hon vill ha det och jag står i samma jävla dike som hon. Boken är som en chipspåse, det var hemskt att läsa ut den för jag ville genast ha mer!
När jag läst ut boken döljer jag tårarna med mascara, äter en burk hommus och beger mig ut för att möta min vän George. Klockan är runt middagstid och på väg till Bethlehem är det som vanligt många som tittar på mig (jag är fortfarande en främling här såklart), folk frågar om jag vill ha en taxi och många ropar ”Hello”. En bil passerar och en man ropar åt mig, jag fortsätter gå. Bilen gör en u-sväng och kör åt mitt håll, mannen ropar: ”Hello, hello, where are u going?”. ”Excuse me, why are u asking?, svarar jag. ”What’s your name?” frågar mannen och ignorerar helt att jag ställde en motfråga. ”What?” säger jag och låtsas som om jag inte hörde vad han sa. Han fortsätter: ”Can I help you?”. ”No”, svarar jag lugnt och fortsätter nerför backen.
Ett kvarter längre ner tutar en taxichaufför åt mig, en tutning som frågar om jag behöver en bil. Jag svarar nej tack på arabiska och fortsätter gå. Mannen ger sig inte. Han kör efter. Än en gång skakar jag på huvudet och tackar nej till chauffören. Han ser förvirrad ut. Jag fortsätter gå och känner hur det mullrar inom mig. Taxichauffören gör ett sista försök och kör upp bredvid mig och försäkrar sig en sista gång om denna ensamma unga kvinna inte ändå ska åka taxi istället för att gå. Nej tack svarar jag med blicken riktad framåt, fast beslutsam om att bara ta mig uppför backen och hoppas George väntar vid rondellen.
Ihärdiga människor finns överallt, och framförallt där det finns pengar att tjäna. Men i detta fall kan jag inte låta bli att se ett mönster. Hur kommer det sig att det enbart är män som tar kontakt? Hur kommer det sig att det oftast är äldre män? (som borde inse att deras chanser hos mig, om det nu är intresserade av ngt annat än att enbart hjälpa en vilsen turist att hitta hem, är lika med obefintliga). Hur kommer det sig att de ofta frågar om jag har pojkvän? Vilket för mig är en fråga som är lika irrelevant som att fråga huruvida jag har en farmor eller ej. Det borde finnas andra frågor som kommer före.
Förra året reste jag tillsammans med en vän till Tunisien. För det mesta hängde vi ihop men jag minns en dag då jag var ute själv och strosade på stan. En fullkomligt outhärdlig dag vill jag minnas. Män i alla möjliga åldrar förföljde mig, ställde frågor och kom med förslag om att vi kunde ta ett glas ihop eller äta en middag. Givetvis enbart som vänner. Vänner? Vänner upp i min jävla röv. Dessa män, i sällskap med alldeles för många andra som jag träffat runt om i världen OCH hemma i Sverige (för detta är ju uppenbarligen något som sprider sig, i vissa fall är det kopplat till kultur men för det mesta verkar det vara universellt) har ingen som helst respekt för att nej betyder nej. Till och med ”nej tack jag behöver inte din hjälp, jag vet vart jag ska, men tack för att du frågade och ha en bra dag!” går in. Jag vet inte vad som skulle kunna få dem att sluta? Konversation fungerar uppenbarligen inte. Vi kan ta gubben här i Beit Jala som ett exempel, han har de senaste dagarna både ringt & besökt Marina för att få tag på mig. När jag var ute och promenerade tidigare i veckan körde han förbi mig med sin bil och föreslog att vi skulle åka ut i skogen för han ville visa mig ett vackert ställe, och jag tackade nej, med en ursäkt om att jag var stressad till teatern. Han envisades och sa att det inte skulle behöva ta lång tid, och hallå, han ville ju visa mig skogen!!! (som att jag borde vara tacksam över att en gammal gubbe vill spendera sin tid med mig?) Tack men nej tack sa jag bestämt varpå han verkade ta illa upp.
Hur ska man göra? I våras när jag började träna mycket på gym (manlig miljö) störde jag mig på män som ville konversera kl 06 på morgonen, män som kommenterade hur hårt jag tränade och män som glodde obehindrat på mig. Jag diskuterade detta med vänner och de flesta sa: var inte så trevlig, gör klart från första början att du vill träna ifred.
Är det antingen eller? Antingen så måste man vara övertydlig från början och verkligen köra stoneface och inte hälsa på en kotte och bygga en mur som säger att jag vill inte prata med någon, eller så får man ta smällen och dras med alla dessa män? Finns det inget mellanting? Går det inte att kommunicera med dem? Det verkar inte så eftersom de saknar respekt för mig, och säkert för en massa andra kvinnor (och män, vad vet jag).
Den där dagen i Tunisien förra året var en enda lång pärs. Jag gick omkring och bet ihop käken för att se så sur ut som möjligt, med blicken i backen och någon vidare shoppingtur var det knappast eftersom jag aldrig hann stanna någonstans innan en man hade hunnit haffa mig. Minns att jag kom hem till hotellet och försökte berätta allt för min kompis (som är kille) och han lyssnade och försökte trösta mig men kommer nog ändå aldrig riktigt kunna förstå hur det kändes för mig. Jag var helt slut efter en dag i den manliga blicken. Samma känsla var det häromdagen och jag förstår inte att det ska behöva vara såhär.
Jag gör ingenting. Jag går på en jävla gata. Jag är inte lättklädd, har fan mer kläder på mig än en februaridag i Sverige. Jag undrar varifrån de får modet. Modet att gå på som de gör och att inte ge sig. För det måste väl ändå krävas mod att ta för sig som de gör. Eller är det snarare ren nonchalans? De kanske inte behöver mod för att jag är lika ofarlig som en mager skabbkatt? De dyker upp i tid och otid som om de kommer för att rädda mig. Rädda mig från min ensamhet. Behöver jag räddas? Ser jag vilsen ut? Klarar jag inte av att be om hjälp på egen hand?
Det värsta av allt är att dessa få män sabbar för resten. De skapar ett filter mellan mig och män i liknande situationer, det ger mig fler förutfattade åsikter än vad jag behöver. Jag har nog av dem. Ett filter i situationer då jag skulle vilja vara naiv men hinner tänka ”nej, han vill nog inte bara hjälpa mig, han har någon baktanke med detta”. Och det är synd, väldigt synd. Jag får helt enkelt påminna mig själv om att alla feminister inte är kvinnor och att alla kvinnor inte är feminister.
Jag kommer att somna grubblandes ikväll, oförstående över att mitt kön fortfarande syns mer än mitt jag. Och trött på jämställdhetsfrågor blir jag nog aldrig.
torsdag 12 maj 2011
Livet lunkar på i Beit Jala
Idag blåser det som fan här. Har varit ute och gått med dansgruppen varje morgon denna vecka. Eller ja, grupp och grupp, med delar av gruppen om man säger så…som max 2 personer/tillfälle. Haha! Jag begriper inte riktigt när de planerar att komma i form?! Tydligen inte denna vecka..hur som helst har vi gått lite olika sträckor varje dag vilket har varit skoj, känns snart som jag sett det mesta här i området.
Nu undervisar jag de kommande tre dagarna men annars har veckan varit ganska lugn. Igår blev jag hembjuden till Ahmed och hans familj (han har 4 syskon!) på lunch och det var väldigt trevligt och gott. Även om det smakar mumsfilibaba så gäller det att äta sakta och strategiskt, för så fort man börjar närma sig hälften av den portion man blivit serverad, så fyller de på mer och det är nästan omöjligt att tacka nej. Det går, men det blir som en diss. Vill minnas en gång i Hebron då jag och Lilith (dansk aktivist) blev bjudna på middag av en familj och jag hade inte ätit kött på en månad och de serverade mig en normalstor tallrik med enbart kött.
Dessvärre var detta inget skämt, det var ett BERG av kebabkött på min tallrik och jag åt och åt, och till detta serverades sallad, pommes & BRÖD vid sidan om. När jag nästan var klar och typ inte kunde röra mig för att jag höll på att baja ner mig så ringer några kompisar och säger att vi måste komma fort som fan för att några bosättare höll på att tända eld på en olivlund, så jag minns att jag sprang genom Hebrons branta gator och hela jag var fylld av kebab. Så mycket tryckte jag dock inte i mig igår, jag mådde prima efter lunchen och promenerade hem via Bethelhem.
På vägen hem såg jag en sak som jag inte kan låta bli att skratta åt, även om jag vet att det egentligen bara är sorgligt. Jag såg en kvinna i burka, den första sedan jag kom till Beit Jala faktiskt, de flesta är ju kristna här så burka är väl inte det första de plockar fram ur garderoben. I alla fall så gick denna kvinna i en kolsvart burka som hade någon slags nätfiltrerat hål för att kunna se, saken var bara den att det lilla hålet inte räckte. Så denna kvinna försöker ta sig fram, i ett sjukt trafikerat Bethlehem, och det ser fullkomligt livsfarligt ut. Det ser ut som att hon leker blind-lek med sig själv. Och jag är fullt medveten om att detta är hemskt, stackars människa som av olika anledningar valt eller tvingats att leva som hon gör. Det som slog mig var bara att någonstans säger det sig självt, nej! om du ska korsa Hornsgatan i rusningstid så ha inte något svart stort skynke framför ögonen…
På söndag firar Israel Independence day och förberedelserna inför denna högtid (?) är enorma. Häromdagen flög det sex gigantiska helikoptrar över Beit Jala, fram och tillbaka, och tydligen kommer ”säkerheten” att förstärkas ytterligare. Israel firar att de har ett land, Palestina sörjer det land de hade. På söndag ska jag och George på en stor manifestation som går under namnet ”The Third Intifada”, tanken är att det ska vara en fredlig icke-våldsaktion (runt om i hela världen) och jag hoppas att det blir stor uppslutning till denna demonstration.
Ikväll ska jag, George och Mirna (se bilden) på Palestinas Idol. Det är deltävling i Bethlehem och vi har köpt biljetter. En kompis till dem är med och han har gått väldigt långt så det ska bli skitspännande!
Nu ska jag förbereda eftermiddagens undervisning med ”the crazy kids” på Alrowwad Cultur Center. Ciao!
Nu undervisar jag de kommande tre dagarna men annars har veckan varit ganska lugn. Igår blev jag hembjuden till Ahmed och hans familj (han har 4 syskon!) på lunch och det var väldigt trevligt och gott. Även om det smakar mumsfilibaba så gäller det att äta sakta och strategiskt, för så fort man börjar närma sig hälften av den portion man blivit serverad, så fyller de på mer och det är nästan omöjligt att tacka nej. Det går, men det blir som en diss. Vill minnas en gång i Hebron då jag och Lilith (dansk aktivist) blev bjudna på middag av en familj och jag hade inte ätit kött på en månad och de serverade mig en normalstor tallrik med enbart kött.
Dessvärre var detta inget skämt, det var ett BERG av kebabkött på min tallrik och jag åt och åt, och till detta serverades sallad, pommes & BRÖD vid sidan om. När jag nästan var klar och typ inte kunde röra mig för att jag höll på att baja ner mig så ringer några kompisar och säger att vi måste komma fort som fan för att några bosättare höll på att tända eld på en olivlund, så jag minns att jag sprang genom Hebrons branta gator och hela jag var fylld av kebab. Så mycket tryckte jag dock inte i mig igår, jag mådde prima efter lunchen och promenerade hem via Bethelhem.
På vägen hem såg jag en sak som jag inte kan låta bli att skratta åt, även om jag vet att det egentligen bara är sorgligt. Jag såg en kvinna i burka, den första sedan jag kom till Beit Jala faktiskt, de flesta är ju kristna här så burka är väl inte det första de plockar fram ur garderoben. I alla fall så gick denna kvinna i en kolsvart burka som hade någon slags nätfiltrerat hål för att kunna se, saken var bara den att det lilla hålet inte räckte. Så denna kvinna försöker ta sig fram, i ett sjukt trafikerat Bethlehem, och det ser fullkomligt livsfarligt ut. Det ser ut som att hon leker blind-lek med sig själv. Och jag är fullt medveten om att detta är hemskt, stackars människa som av olika anledningar valt eller tvingats att leva som hon gör. Det som slog mig var bara att någonstans säger det sig självt, nej! om du ska korsa Hornsgatan i rusningstid så ha inte något svart stort skynke framför ögonen…
På söndag firar Israel Independence day och förberedelserna inför denna högtid (?) är enorma. Häromdagen flög det sex gigantiska helikoptrar över Beit Jala, fram och tillbaka, och tydligen kommer ”säkerheten” att förstärkas ytterligare. Israel firar att de har ett land, Palestina sörjer det land de hade. På söndag ska jag och George på en stor manifestation som går under namnet ”The Third Intifada”, tanken är att det ska vara en fredlig icke-våldsaktion (runt om i hela världen) och jag hoppas att det blir stor uppslutning till denna demonstration.
Ikväll ska jag, George och Mirna (se bilden) på Palestinas Idol. Det är deltävling i Bethlehem och vi har köpt biljetter. En kompis till dem är med och han har gått väldigt långt så det ska bli skitspännande!
Nu ska jag förbereda eftermiddagens undervisning med ”the crazy kids” på Alrowwad Cultur Center. Ciao!
söndag 8 maj 2011
Full rulle med Ulle
Igår tränade jag dansgruppen som ska till Liverpool på streetfestival. Visade dem mitt absolut bästa dancemove on tha floor och sen avslutade jag passet. Nähähä, icke! Jag gav dem ett svettigt fredagsös och därefter två timmars kontaktimprovisation. När vi var färdiga köpte vi med oss en massa mumsigheter: bröd, hommus, foul, sallad & feta mm. och tog en taxi till teatern. Satt på verandan och surrade ett bra tag. Efter det drog jag hem och skulle lyssna på min dagliga låt av Stephen Simmonds (varje dag får jag välja en låt av honom, vilken jag vill och så kan jag bara ta det lugnt och lyssna). I alla fall fungerade inte ljudet på min dator och teknikgeniet Ullis kunde snabbt lokalisera problemet. Datorn måste på support och det ska ske imorgon. Oroligt läge! De flesta vet ju att relationen till min dator liknar den som en mor har till sitt barn, men jag försöker helt enkelt bara andas och tänka att det som sker det sker. Insha'Allah!
När jag insåg att jag och Stephen inte skulle mötas gick jag en trappa upp och hängde lite med min hyresvärd. De hade sina barnbarn på besök, två fullkomligt galna ungar som verkar ha specialiserat sig på stuntskills redan vid fyra års ålder. De kastade sig fram genom lägenheten och eftersom de inte har så många års erfarenhet av den typen av profession blandades mängder av duns med gråt. Vid niotiden ursäktade jag mig och gick hem, tog en dusch och beställde sedan en taxi till Bethlehem. Ahmed, en av skådisarna på teatern, jobbar på en restaurang och hade föreslagit att jag skulle titta förbi. Kom dit och beställde in halva menyn: sallad, ostpiroger och köttcigarr, bröd och labaneh, vattenpipa och milkshake. Kände mig som en gris där jag satt och mumsa för mig själv, med världens utsikt över en bosättning. Tack och lov var det mörkt så det gick inte att urskilja vad det var. Ahmed jobbade för fullt men då och då slog han sig ner och tog en cigg och snackade lite. När han slutade jobba vid elva drog vi till en bar i Beit Jala och drack vin, George (Marinas assistent) kom också förbi.
Idag har jag varit ute och gått och apropå bosättningar så råkade jag traska rakt in i en sådan idag utan någon som helst aning om att det var en bosättning. Jag tog en långpromenad åt ett nytt håll o traskade på för mig själv och så hux flux tittar jag upp på ett tak och där står en israelisk militär med en k-pist i handen. Inte sköna söndag direkt…vände och gick åt det vanliga hållet istället.
På eftermiddagen var jag i en av Beit Jalas största kyrkor tillsammans med Marina och hela hennes släkt för hon hade två kusinbarn som skulle konfirmeras. Det var mycket intressant faktiskt, har aldrig varit på en konfirmation och det var massor med folk och det hela tog nästan 3 timmar. Efter det åkte vi hem till Marina och åt middag, sedan iväg till invigningen av en ny frisörsalong i Bethlehem. Haha! För närvarande ser jag ut som fan i håret och när jag klev in där kändes det typ som att en soppåse hittat till sällskapet. ALLA i hela salongen hade världens frisyrer med slingor och färgning och allt möjligt och jag kände mig som en död peruk. Som tur var blev vi inte långvariga där, drack ett glas konstig juice och kände mig ful. Sedan tillbaka till Beit Jala.
När det gäller gubben jag skrev om sist så kan jag ju säga att han satte sin sista potatis (i en åker han krattat själv) i fredags eftermiddag då han åter bestämde sig för att göra ett oväntat hembesök här hemma. Jag var precis på väg ut då grannfrun knackade på och sa att det är någon som söker dig. Nej nej nej, tänkte jag, insåg på en gång att det var gubben i lådan (så många känner jag trots allt inte i Beit Jala). Jaha tjena tjena, jo då var det ju så att han hade försökt nå mig och han ville bara försäkra sig om att vi skulle äta middag senare samma kväll OCH sedan ville han säga att han vill att vi åker till Jericho någon dag och att vi går ut i skogen och vandrar. GALNA GUBBE! Vi känner inte varann och vad, jag måste faktiskt fråga, vad får dig å tro att jag skulle vilja umgås så mycket med dig? Vi har ingen direkt koppling till varann och jag jobbar faktiskt på dagarna, plus att det finns helt andra personer som jag hellre umgås med.
Synd för honom att han inte kan stava till taktkänsla, för jag och Marina ställde in middagen. Det berodde bland annat på att han verkar smått koko och på att Marina var tvungen att åka till hennes farbror som var sjuk. Nog om honom, vi får hoppas att han inte behöver mer utrymme på denna blogg.
Imorrn har jag inga lektioner men jag har dragit igång morgon-walking med dansgruppen så vi ska ut o gå ihop varje morgon denna vecka och vi samlas kl 07. Resten av dagarna denna vecka undervisar jag på lite olika ställen. Hoppas ni haft en sweet helg med lite värme i Svedala. Här är det varmt som fan på dan, och svinkallt på kvällen. Peace out!
När jag insåg att jag och Stephen inte skulle mötas gick jag en trappa upp och hängde lite med min hyresvärd. De hade sina barnbarn på besök, två fullkomligt galna ungar som verkar ha specialiserat sig på stuntskills redan vid fyra års ålder. De kastade sig fram genom lägenheten och eftersom de inte har så många års erfarenhet av den typen av profession blandades mängder av duns med gråt. Vid niotiden ursäktade jag mig och gick hem, tog en dusch och beställde sedan en taxi till Bethlehem. Ahmed, en av skådisarna på teatern, jobbar på en restaurang och hade föreslagit att jag skulle titta förbi. Kom dit och beställde in halva menyn: sallad, ostpiroger och köttcigarr, bröd och labaneh, vattenpipa och milkshake. Kände mig som en gris där jag satt och mumsa för mig själv, med världens utsikt över en bosättning. Tack och lov var det mörkt så det gick inte att urskilja vad det var. Ahmed jobbade för fullt men då och då slog han sig ner och tog en cigg och snackade lite. När han slutade jobba vid elva drog vi till en bar i Beit Jala och drack vin, George (Marinas assistent) kom också förbi.
Idag har jag varit ute och gått och apropå bosättningar så råkade jag traska rakt in i en sådan idag utan någon som helst aning om att det var en bosättning. Jag tog en långpromenad åt ett nytt håll o traskade på för mig själv och så hux flux tittar jag upp på ett tak och där står en israelisk militär med en k-pist i handen. Inte sköna söndag direkt…vände och gick åt det vanliga hållet istället.
På eftermiddagen var jag i en av Beit Jalas största kyrkor tillsammans med Marina och hela hennes släkt för hon hade två kusinbarn som skulle konfirmeras. Det var mycket intressant faktiskt, har aldrig varit på en konfirmation och det var massor med folk och det hela tog nästan 3 timmar. Efter det åkte vi hem till Marina och åt middag, sedan iväg till invigningen av en ny frisörsalong i Bethlehem. Haha! För närvarande ser jag ut som fan i håret och när jag klev in där kändes det typ som att en soppåse hittat till sällskapet. ALLA i hela salongen hade världens frisyrer med slingor och färgning och allt möjligt och jag kände mig som en död peruk. Som tur var blev vi inte långvariga där, drack ett glas konstig juice och kände mig ful. Sedan tillbaka till Beit Jala.
När det gäller gubben jag skrev om sist så kan jag ju säga att han satte sin sista potatis (i en åker han krattat själv) i fredags eftermiddag då han åter bestämde sig för att göra ett oväntat hembesök här hemma. Jag var precis på väg ut då grannfrun knackade på och sa att det är någon som söker dig. Nej nej nej, tänkte jag, insåg på en gång att det var gubben i lådan (så många känner jag trots allt inte i Beit Jala). Jaha tjena tjena, jo då var det ju så att han hade försökt nå mig och han ville bara försäkra sig om att vi skulle äta middag senare samma kväll OCH sedan ville han säga att han vill att vi åker till Jericho någon dag och att vi går ut i skogen och vandrar. GALNA GUBBE! Vi känner inte varann och vad, jag måste faktiskt fråga, vad får dig å tro att jag skulle vilja umgås så mycket med dig? Vi har ingen direkt koppling till varann och jag jobbar faktiskt på dagarna, plus att det finns helt andra personer som jag hellre umgås med.
Synd för honom att han inte kan stava till taktkänsla, för jag och Marina ställde in middagen. Det berodde bland annat på att han verkar smått koko och på att Marina var tvungen att åka till hennes farbror som var sjuk. Nog om honom, vi får hoppas att han inte behöver mer utrymme på denna blogg.
Imorrn har jag inga lektioner men jag har dragit igång morgon-walking med dansgruppen så vi ska ut o gå ihop varje morgon denna vecka och vi samlas kl 07. Resten av dagarna denna vecka undervisar jag på lite olika ställen. Hoppas ni haft en sweet helg med lite värme i Svedala. Här är det varmt som fan på dan, och svinkallt på kvällen. Peace out!
fredag 6 maj 2011
Det räcker med ett Hello
Glömde berätta om gubben jag träffade häromdagen. Jag var ute och gick, promenerade från Beit Jala ner mot Bethlehem och en äldre man ropade ”Hello!”, ”Hello hello!” svarade jag. (Många hälsar här och jag hälsar tillbaka, inga konstigheter!). Gick in i en butik och kollade lite, kom ut ur den och där var gubben igen. Han frågade var jag kom ifrån (han trodde jag var tyska) och började prata om en massa saker: sina barn, sin professorstjänst på Universitetet i Bethlehem och så vidare. Så föreslog han att jag skulle låta mig bjudas på en kopp kaffe och först tänkte jag ”nej nej jag orkar inte vara social nu”, men va fan, en kaffe kan man väl ta ihop. Så vi satte oss på ett trevligt ställe och drack kaffe och åt en dögod chokladtårta och han pratade och pratade. Han pratade närmare bestämt i 2 timmar. Om ALLT. Om sin familj, sitt yrke (han är advokat och professor i Juridik och Mänskliga rättigheter, om Beit Jala, om att han gillar cappuccino och om att han är ute och går i skogen varje morgon med en kompis osv. Till slut insåg kanske även han att det var dags att runda av och han erbjöd sig att skjutsa mig till marknaden, för jag skulle handla en del saker (fast först föreslog han att vi skulle storhandla ihop en gång i veckan!!!) och på väg till marknaden passade han på att visa sitt hus OCH en restaurang som han vill att vi ska gå till någon dag.
Phuu. När jag till slut blev avsläppt på marknaden (ca 2.30 timmar efter att jag sagt ”Hello” till denna man) så kände jag mig rätt lättad över att åter vara solo. Dagen efter berättar Marina att denne man ringt henne, och hon känner honom mycket väl för han är en respekterad man i Beit Jala och han verkar känna de flesta. Hur som helst är han lyrisk över att ha lärt känna mig, och säger att jag är en mycket intelligent och välutbildad kvinna (hur kan han veta det när jag knappt fick en syl i vädret?) och att vi tre, jag han & Marina bara måste ses för middag. Mirna som hörde hela denna konversation började genast skämta om att jag skulle gifta mig med en sjuttioårig gubbe i Beit Jala men Marina var snabb med att intyga att han faktiskt är väldigt trevlig och snäll (och att han enbart har goda avsikter) men att han är väldigt ensam och tycker att det är spännande att nytt folk, speciellt folk som kommer utifrån. (Han berättade för övrigt att han bott i 6 olika länder!).
Hur som helst, när jag kom hem från Ramallah igår så sitter det en lapp på min dörr där det står ”Ulreke! (ny variant) Please contact med on my mobile, I came to invite you to dinner tomorrow night”.
Jag frågade Marina vad hon tyckte och hon sa att hon absolut tyckte att vi skulle äta middag med honom, förutsatt att jag stod ut med hans konstanta snack. Ja, sa jag, det gör jag, förutsatt att du inte går hem! Så ikväll ska vi äta middag med denne man.
Det är drygt 30 grader här och jag har varit nere på marknaden och handlat melon, nektariner, aprikoser och nötter och ska strax slänga ihop en schysst lunch. Om två timmar ska jag undervisa ännu en grupp i flyktinglägret, dock något äldre denna gång, dessa ungdomar är runt 18-20 år.
Yalla bye!
Phuu. När jag till slut blev avsläppt på marknaden (ca 2.30 timmar efter att jag sagt ”Hello” till denna man) så kände jag mig rätt lättad över att åter vara solo. Dagen efter berättar Marina att denne man ringt henne, och hon känner honom mycket väl för han är en respekterad man i Beit Jala och han verkar känna de flesta. Hur som helst är han lyrisk över att ha lärt känna mig, och säger att jag är en mycket intelligent och välutbildad kvinna (hur kan han veta det när jag knappt fick en syl i vädret?) och att vi tre, jag han & Marina bara måste ses för middag. Mirna som hörde hela denna konversation började genast skämta om att jag skulle gifta mig med en sjuttioårig gubbe i Beit Jala men Marina var snabb med att intyga att han faktiskt är väldigt trevlig och snäll (och att han enbart har goda avsikter) men att han är väldigt ensam och tycker att det är spännande att nytt folk, speciellt folk som kommer utifrån. (Han berättade för övrigt att han bott i 6 olika länder!).
Hur som helst, när jag kom hem från Ramallah igår så sitter det en lapp på min dörr där det står ”Ulreke! (ny variant) Please contact med on my mobile, I came to invite you to dinner tomorrow night”.
Jag frågade Marina vad hon tyckte och hon sa att hon absolut tyckte att vi skulle äta middag med honom, förutsatt att jag stod ut med hans konstanta snack. Ja, sa jag, det gör jag, förutsatt att du inte går hem! Så ikväll ska vi äta middag med denne man.
Det är drygt 30 grader här och jag har varit nere på marknaden och handlat melon, nektariner, aprikoser och nötter och ska strax slänga ihop en schysst lunch. Om två timmar ska jag undervisa ännu en grupp i flyktinglägret, dock något äldre denna gång, dessa ungdomar är runt 18-20 år.
Yalla bye!
Palestina - en stjärna på min himmel
De senaste dagarna har varit fulla av undervisning. Till att börja med jobbade jag med Al-Harahs ensemble tillsammans med Ashtars. Första dagen var lite utav ett kaos, trots att det endast var 8 personer och samtliga av dem är vuxna professionella skådespelare så var det ett jävla kackel och de flamsade och busade och garvade samtidigt som vi jobbade och ett tag kändes det som att jobba med tioåringar. Men dag nummer 2 hade de fått flamsa av sig (de är trots allt helt nya med varandra och har inte jobbat tidigare så de behövde väl fnissa lite) och det var en helt annan koncentration i arbetet.
För er som känner till Malmöskolans meny så bjöd jag på fredagsös (lightversion), klättring på varandra, Marionettdockan, lite kontaktimpro samt kasta pinne/stol/glas. Det som är så fantastiskt är att trots att vi kommer från helt olika kulturer och sammanhang så är arbetet detsamma när vi väl kommer igång och jobbar. Hade man kollat in på teatern och sett när vi kastade pinne och de diskussionerna vi hade efteråt så hade det kunnat vara Teaterhögskolan i Malmö. Det är en stärkande insikt, att det krävs rätt lite för att mötas med hjälp av en övning eller ett ämne.
Så, efter två dagar i Ramallah var det dags att ta sig till Al Rowwad Cultur & Theatre Training Center i Aida Refugee Camp (Bethlehem) där jag ska jobba med en grupp ungdomar (12-13 år) de närmsta veckorna. En rolig grej är att jag läste om detta center på flygplanet i Lonely Planet och tänkte att jag skulle kontakta dem, och så blev det så (tack vare Marina som skötte kontakten med dem!). I alla fall så träffade jag 15 stycken otroligt energiska ungdomar som varken förstod vad jag hette (hela gruppen såg ut som kokosnötter när jag försökte säga mitt namn!), och sedan var det en som sa: ”Kullulrika?” ”Yes, that’s right!” svarade jag. Stackars ungar, mitt namn verkar vara en pärs för folk härnere!
Till slut kom vi igång och jobbade och det var väldigt roligt, snacka om ett gäng med krut i. De avverkade övning på övning och när lektionen var slut såg de förvånade ut, som att ”vadå, ska vi sluta nu?”. Ska bli väldigt roligt att träffa dem nästa vecka igen, det var lite knepigt med språket för de pratade ingen engelska överhuvudtaget, men kommunikationen funkade ändå med hjälp av kroppsspråk och en del fysiska förflyttningar…då och då var jag liksom tvungen att placera ut dem så att de skulle förstå hur övningen gick till.
När jag var färdig i flyktinglägret så åkte vi till Ramallah för att se dansföreställningen Vertical Road av Akam Khan Company och jag är djupt tacksam över att jag fick se denna föreställning. Det var som att någon bromsade tiden, det var så vackert, så kraftfullt, så skört, så stort och så träffande att jag hade problem att lämna salongen efter att föreställningen var slut. Ni vet sådana där upplevelser när allt får skärpa, hela ens liv tog plats under 90 minuter. Det var som en perfekt fylla, med gåshud, gråt, hjärtslag och total närvaro. Det tog 3 timmar med bil till Ramallah igår på grund av vägarbeten och när jag satte mig i salongen var jag alldeles mosig av trötthet men när de började dansa ställdes hela min kropp om, jag var där och ingen annanstans och det var som att kroppen anpassade sig till ett nytt läge.
På vägen hem var vi så upprymda av det vi sett, vi pratade och flamsade och bad taxichauffören stanna vid en supermarket och så köpte vi nötter och choklad och vi började prata om föreställningar vi sett som verkligen drabbat oss och så vidare. Någonstans mellan Ramallah och Bethlehem stannar vi vid en vägspärr och några militärer ber oss visa våra pass/ID:s och de står och dividerar en bra stund varpå de sedan säger att vi kan få åka, på ett villkor: ni får inte ha någon musik på i bilen, och inte heller några lampor (taxichauffören hade en stereo som blinkade blått). Okej, bra då vet vi.
Nu lyckades den idioten inte sabba vår stämning, och Mirna (en av skådisarna) har så mycket humor att vi sedan satt och drog en massa skämt om vad vi inte får göra i en bil för israelisk militär...men man blir ändå nedstämd. Det är svårt att sätta sig in i hur det skulle vara att leva här, på samma villkor som mina nyvunna palestinska vänner, för det är så omänskligt. Omänskligt i den mening att behöva stanna vid checkpoints och gå ur bussar och bilar, att behöva vänta vid vägspärrar (ibland i evighet) och att hela tiden behöva förhålla sig till en högre makt som är så oberäknelig.
Allt som de dagligen behöver stå ut med under denna ockupation är ofattbart för oss hemma i Sverige. Och allt jag tänker på, och det minns jag från förra gången jag var här, är: hur kan detta få pågå? Hur kan Israel få fortsätta? Med så många vettiga människor i världen borde vi ha satt ner foten för länge länge sen. Varför gör vi inte det? Bojkotta allt vad Israel heter tills de avslutar denna belägring. Jag vet att det är komplicerat och jag är varken naiv eller dum som tror att saker går att lösa hux flux. Och med tanke på hur länge problemen pågått härnere så är det uppenbart att det tar tid. Men det finns saker vi kan göra nu, och det är att på olika sätt skaffa sig kunskap om vad som egentligen pågår: läs böcker, se dokumentärer, kontakta olika organisationer, prata med folk som vistats i Palestina och som kan vittna om hur det faktiskt ser ut mm. Det krävs inte mycket tid för att närma sig den kunskapen, och ju fler vi är som motsätter sig denna ockupation, desto närmare är vi en förändring.
För er som känner till Malmöskolans meny så bjöd jag på fredagsös (lightversion), klättring på varandra, Marionettdockan, lite kontaktimpro samt kasta pinne/stol/glas. Det som är så fantastiskt är att trots att vi kommer från helt olika kulturer och sammanhang så är arbetet detsamma när vi väl kommer igång och jobbar. Hade man kollat in på teatern och sett när vi kastade pinne och de diskussionerna vi hade efteråt så hade det kunnat vara Teaterhögskolan i Malmö. Det är en stärkande insikt, att det krävs rätt lite för att mötas med hjälp av en övning eller ett ämne.
Så, efter två dagar i Ramallah var det dags att ta sig till Al Rowwad Cultur & Theatre Training Center i Aida Refugee Camp (Bethlehem) där jag ska jobba med en grupp ungdomar (12-13 år) de närmsta veckorna. En rolig grej är att jag läste om detta center på flygplanet i Lonely Planet och tänkte att jag skulle kontakta dem, och så blev det så (tack vare Marina som skötte kontakten med dem!). I alla fall så träffade jag 15 stycken otroligt energiska ungdomar som varken förstod vad jag hette (hela gruppen såg ut som kokosnötter när jag försökte säga mitt namn!), och sedan var det en som sa: ”Kullulrika?” ”Yes, that’s right!” svarade jag. Stackars ungar, mitt namn verkar vara en pärs för folk härnere!
Till slut kom vi igång och jobbade och det var väldigt roligt, snacka om ett gäng med krut i. De avverkade övning på övning och när lektionen var slut såg de förvånade ut, som att ”vadå, ska vi sluta nu?”. Ska bli väldigt roligt att träffa dem nästa vecka igen, det var lite knepigt med språket för de pratade ingen engelska överhuvudtaget, men kommunikationen funkade ändå med hjälp av kroppsspråk och en del fysiska förflyttningar…då och då var jag liksom tvungen att placera ut dem så att de skulle förstå hur övningen gick till.
När jag var färdig i flyktinglägret så åkte vi till Ramallah för att se dansföreställningen Vertical Road av Akam Khan Company och jag är djupt tacksam över att jag fick se denna föreställning. Det var som att någon bromsade tiden, det var så vackert, så kraftfullt, så skört, så stort och så träffande att jag hade problem att lämna salongen efter att föreställningen var slut. Ni vet sådana där upplevelser när allt får skärpa, hela ens liv tog plats under 90 minuter. Det var som en perfekt fylla, med gåshud, gråt, hjärtslag och total närvaro. Det tog 3 timmar med bil till Ramallah igår på grund av vägarbeten och när jag satte mig i salongen var jag alldeles mosig av trötthet men när de började dansa ställdes hela min kropp om, jag var där och ingen annanstans och det var som att kroppen anpassade sig till ett nytt läge.
På vägen hem var vi så upprymda av det vi sett, vi pratade och flamsade och bad taxichauffören stanna vid en supermarket och så köpte vi nötter och choklad och vi började prata om föreställningar vi sett som verkligen drabbat oss och så vidare. Någonstans mellan Ramallah och Bethlehem stannar vi vid en vägspärr och några militärer ber oss visa våra pass/ID:s och de står och dividerar en bra stund varpå de sedan säger att vi kan få åka, på ett villkor: ni får inte ha någon musik på i bilen, och inte heller några lampor (taxichauffören hade en stereo som blinkade blått). Okej, bra då vet vi.
Nu lyckades den idioten inte sabba vår stämning, och Mirna (en av skådisarna) har så mycket humor att vi sedan satt och drog en massa skämt om vad vi inte får göra i en bil för israelisk militär...men man blir ändå nedstämd. Det är svårt att sätta sig in i hur det skulle vara att leva här, på samma villkor som mina nyvunna palestinska vänner, för det är så omänskligt. Omänskligt i den mening att behöva stanna vid checkpoints och gå ur bussar och bilar, att behöva vänta vid vägspärrar (ibland i evighet) och att hela tiden behöva förhålla sig till en högre makt som är så oberäknelig.
Allt som de dagligen behöver stå ut med under denna ockupation är ofattbart för oss hemma i Sverige. Och allt jag tänker på, och det minns jag från förra gången jag var här, är: hur kan detta få pågå? Hur kan Israel få fortsätta? Med så många vettiga människor i världen borde vi ha satt ner foten för länge länge sen. Varför gör vi inte det? Bojkotta allt vad Israel heter tills de avslutar denna belägring. Jag vet att det är komplicerat och jag är varken naiv eller dum som tror att saker går att lösa hux flux. Och med tanke på hur länge problemen pågått härnere så är det uppenbart att det tar tid. Men det finns saker vi kan göra nu, och det är att på olika sätt skaffa sig kunskap om vad som egentligen pågår: läs böcker, se dokumentärer, kontakta olika organisationer, prata med folk som vistats i Palestina och som kan vittna om hur det faktiskt ser ut mm. Det krävs inte mycket tid för att närma sig den kunskapen, och ju fler vi är som motsätter sig denna ockupation, desto närmare är vi en förändring.
måndag 2 maj 2011
Kulrika på nya äventyr
Idag åkte vi till en liten by som heter Beddo där Al-Harah skulle gästspela på en flickskola. Vi åkte i en minibuss och Mirna (en av skådisarna) höll låda hela vägen! Hon är som en jukebox, det sprutar skämt ur henne konstant och hon är tyst max någon sekund för att sedan börja snacka om något nytt. Föreställningen skulle börja 14.30 och runt tvåtiden hade vi ännu inte hittat till skolan. Nemas problemas, vi stannade vid en supermarket och köpte glass, nötter och kakor, sedan brummade vi vidare. Kom fram till skolan vid kvart över två och då kunde skådisarna lugnt börja bygga scenografin medan Attraktionen Ulrika Ellemark tog hand om kidsen. Snacka om att ofrivilligt bli ett fokustroll, tjejerna flockades kring mig och frågade vad jag hette och om jag kunde prata arabiska och om jag var skådespelare mm. De flesta trodde (och de är inte de första) att jag hette Allrika eller Kulrika och att jag var från Ryssland! Haha! Måste dock säga att jag är rätt förtjust i de båda varianterna av mitt namn. Det ligger något allsmäktigt över Allrika och Kulrika är ju lite utav mitt signum! Ska bli intressant att se om de hittar mig på facebook, samtliga var väldigt angelägna om att adda mig… 
När scenografin var på plats kunde Mirna, Athar och Nicola börja spela och det var väldigt roligt att se föreställningen. Den handlar om aga/misshandel i hemmet och efter föreställningen hade de ett eftersnack med eleverna. Allt var väldigt enkelt och smart upplagt, och barnen var lyriska! De hade sååå mycket åsikter om pjäsen och alla ville kommentera och säga hur de tyckte att pappan (Nicola som ni ser på bilden) skulle göra eller inte göra.
När allt var klart brummade vi hem till Beit Jala igen - genom öken, vägspärrar och kameler.
Imorgon är min första riktiga arbetsdag, jag ska leda rörelseundervisning för Al-Harahs och Ashtars ensemble. De har precis inlett en samproduktion (kollationering igår) som handlar om huruvida bidrag/välgörenhetsprojekt hjälper eller stjälper Palestina på väg mot självständighet. Ett väldigt intressant ämne. Följde diskussionerna igår och det hela är oerhört komplicerat. Fick då vet att Palestina är det land i världens som är mest beroende av ekonomiska bidrag utifrån. Ensemblen kom också att diskutera volontärer i Palestina och vilken nytta de gör/inte gör. Också ett stort och komplicerat ämne, visst finns det volontärer som reser till Palestina av egna privata skäl men de flesta är förhoppningsvis på plats för att uträtta ett meningsfullt arbete. Ska bli intressant att följa de fortsatta diskussionerna, arbetar med ensemblen två dagar denna vecka.
Igår såg jag Hamlet på The Palestinian National Theatre i Jerusalem och den var riktigt bra. Stor ensemble med 15 skådisar som lyckades riva av stycket på knappa två timmar och det var både starkt och vackert!
Nu ska jag käka middag!
Al-hamdu lillah!
När allt var klart brummade vi hem till Beit Jala igen - genom öken, vägspärrar och kameler.
Imorgon är min första riktiga arbetsdag, jag ska leda rörelseundervisning för Al-Harahs och Ashtars ensemble. De har precis inlett en samproduktion (kollationering igår) som handlar om huruvida bidrag/välgörenhetsprojekt hjälper eller stjälper Palestina på väg mot självständighet. Ett väldigt intressant ämne. Följde diskussionerna igår och det hela är oerhört komplicerat. Fick då vet att Palestina är det land i världens som är mest beroende av ekonomiska bidrag utifrån. Ensemblen kom också att diskutera volontärer i Palestina och vilken nytta de gör/inte gör. Också ett stort och komplicerat ämne, visst finns det volontärer som reser till Palestina av egna privata skäl men de flesta är förhoppningsvis på plats för att uträtta ett meningsfullt arbete. Ska bli intressant att följa de fortsatta diskussionerna, arbetar med ensemblen två dagar denna vecka.
Igår såg jag Hamlet på The Palestinian National Theatre i Jerusalem och den var riktigt bra. Stor ensemble med 15 skådisar som lyckades riva av stycket på knappa två timmar och det var både starkt och vackert!
Al-hamdu lillah!
lördag 30 april 2011
Beit Jala, Betlehem
Lämnade Jerusalem i torsdags morse och befinner mig nu i Beit Jala som är en liten by i närheten av Betlehem. Har via teatern (Al-Harah Theatre där jag ska vara närmsta tiden) lyckats hyra en lägenhet som ligger uppe på ett berg med fantastisk utsikt. Jag bor bättre än i Stockholm! Har till och med ett vardagsrum (där jag inte vet vad jag ska göra)!
Al-Harah betyder kvarter/grannskapet och teatern bildades 2005 och har sedan dess gjort flertalet produktioner. De har tre fasta skådespelare plus en hel del frilansare och producerar både barn- och vuxenföreställningar.
Utöver deras egna produktioner har de dramaundervisning för ungdomar och som det ser ut nu så ska jag leda en del av dessa lektioner den närmsta tiden. Jag ska dessutom arbeta med en grupp dansare som förbereder sig inför en streetfestival i Liverpool i juli, hur jag kan hjälpa dem ska bli intressant att se men jag antar att det handlar om att leda fysisk träning…
Beit Jala är inte så stort, det bor ca 10 000 personer här och det är väldigt lugnt och fridfullt. De flesta hälsar och frågar vad jag gör här och det finns ingen israelisk militär inne i Beit Jala. Igår promenerade jag till Betlehem och hängde där några timmar, för att sedan traska hem igen. Kom till teatern och blev bjuden på lunch av Ahmed, som minst sagt underhöll i köket då han lekte "Hell's kitchen", det roliga var att jag och han var de enda som kände till programmet...hans kollegor hajade nada och förstod inte vad han sysslade med...
Motion verkar inte vara något folk är så förtjusta i, de flesta erbjuder mig skjuts överallt och igår när jag hoppade hopprep uppe på ett berg drog jag på mig en skock ungar som såg helt ställda ut.
De pratade ingen engelska och jag ingen arabiska så vi stod mest och skrattade. Och så fick de provhoppa såklart!
Familjen jag hyr lägenheten av har två husdjur, fast jag förstår inte riktigt syftet. De har en get i bur utanför huset, och precis intill har de en fastkedjad schäfer som skäller konstant. Det hela är ju rätt hemskt, men ändå väldigt komiskt. Djuren har ett helvete som inte kan röra sig, och dessutom måste stå ut med varann – och familjen måste vara less på att hunden skäller? Eller?
Idag ska jag och en av skådespelarna ha möte med dansarna och snacka ihop oss om vad de vill att jag ska hjälpa dem med. Ikväll ska vi träffa en fransk teatergrupp som är här för att göra research till deras nya produktion, ska bli väldigt roligt! Hörs å störs, marhaba!
Ps. Bilden tog jag imorse när jag var ute och gick, sorglig syn ds.
Al-Harah betyder kvarter/grannskapet och teatern bildades 2005 och har sedan dess gjort flertalet produktioner. De har tre fasta skådespelare plus en hel del frilansare och producerar både barn- och vuxenföreställningar.
Utöver deras egna produktioner har de dramaundervisning för ungdomar och som det ser ut nu så ska jag leda en del av dessa lektioner den närmsta tiden. Jag ska dessutom arbeta med en grupp dansare som förbereder sig inför en streetfestival i Liverpool i juli, hur jag kan hjälpa dem ska bli intressant att se men jag antar att det handlar om att leda fysisk träning…
Beit Jala är inte så stort, det bor ca 10 000 personer här och det är väldigt lugnt och fridfullt. De flesta hälsar och frågar vad jag gör här och det finns ingen israelisk militär inne i Beit Jala. Igår promenerade jag till Betlehem och hängde där några timmar, för att sedan traska hem igen. Kom till teatern och blev bjuden på lunch av Ahmed, som minst sagt underhöll i köket då han lekte "Hell's kitchen", det roliga var att jag och han var de enda som kände till programmet...hans kollegor hajade nada och förstod inte vad han sysslade med...
Motion verkar inte vara något folk är så förtjusta i, de flesta erbjuder mig skjuts överallt och igår när jag hoppade hopprep uppe på ett berg drog jag på mig en skock ungar som såg helt ställda ut.
De pratade ingen engelska och jag ingen arabiska så vi stod mest och skrattade. Och så fick de provhoppa såklart!
Familjen jag hyr lägenheten av har två husdjur, fast jag förstår inte riktigt syftet. De har en get i bur utanför huset, och precis intill har de en fastkedjad schäfer som skäller konstant. Det hela är ju rätt hemskt, men ändå väldigt komiskt. Djuren har ett helvete som inte kan röra sig, och dessutom måste stå ut med varann – och familjen måste vara less på att hunden skäller? Eller?
Idag ska jag och en av skådespelarna ha möte med dansarna och snacka ihop oss om vad de vill att jag ska hjälpa dem med. Ikväll ska vi träffa en fransk teatergrupp som är här för att göra research till deras nya produktion, ska bli väldigt roligt! Hörs å störs, marhaba!
Ps. Bilden tog jag imorse när jag var ute och gick, sorglig syn ds.
onsdag 27 april 2011
Redan "biten" av Jerusalems invånare
Gillar passkontrollanten som frågar vad jag ska göra i Israel och rakt av köper mitt svar: ”Jag ska träffa två vänner, Miriam & Samuel”. Ska du besöka Västbanken? ”Nej.” ”Welcome to Israel!”. Vattentätt säkerhetssystem. Med de där förhörsmetoderna kan ju inte en kotte ta sig in i Palestina! De har fan koll på allt & alla!
Kommer till det hostel som jag spanat in och skulle behöva en hiss upp till sängen som är lika hög som en elefant (varför? Knappast som att man behöver utsikt i en sovsal…) och varje gång man rör sig så kändes det som att elefanten balanserar på ett ben. Mitt i natten börjar en klassisk väckarklocka ringa och till en början ignorerar jag den och blundar hårdare för att det ska sluta pipa. Den ger sig inte varpå jag sätter mig upp, letar fram mina glasögon och ser mig omkring i sovsalen. Det är bara jag som reagerar på att klockan ringer. Alla andra 18 tycks drömma alltför sött för att störas av en simpel väckarklocka. Plötsligt sätter sig en man i 50-årsåldern upp, slår av klockan och börjar kamma håret. Hade han ställt klockan för att fixa frillan? Mitt i natten?
Jag försöker somna om men det är svårt. Dels är jag skraj för att trilla ur sängen, dels kliar det lite här o där på kroppen och jag tänker bort tanken av vad det kan vara som skaver. Måste ha lyckats somna för jag vaknar någon timme senare av att det VERKLIGEN kliar. Nog för att jag uppskattar sovsällskap, men dessa rackare går ju inte ens att knulla. Tänker på uttrycket ”Sleep tight and don’t let the bedbugs bite”. Det är uppenbart att jag misslyckats med båda, sover förjävligt och har dessutom bett över hela magen. När jag lämnar hostelet ser jag en lapp där de söker frivilliga gäster som kan tänka sig att städa toaletter och sovsalar mot gratis sovplats, funderar en stund och inser att det skulle vara en win-win situation för mig, men tar ändå väskan och beger mig till nästa ställe.
Imorgon åker jag till Betlehem till Al-Harah Theatre, http://www.alharah.org/ ska bli skitkul! Nu ska jag äta jordgubbar och läsa Erica Jong som får mig att garva högt och släppa barnstressen! "Rädd att flyga" ger samma pepp som Suzanne Broggers "Creme Fraiche"! Läs, le & lev nu!
Kommer till det hostel som jag spanat in och skulle behöva en hiss upp till sängen som är lika hög som en elefant (varför? Knappast som att man behöver utsikt i en sovsal…) och varje gång man rör sig så kändes det som att elefanten balanserar på ett ben. Mitt i natten börjar en klassisk väckarklocka ringa och till en början ignorerar jag den och blundar hårdare för att det ska sluta pipa. Den ger sig inte varpå jag sätter mig upp, letar fram mina glasögon och ser mig omkring i sovsalen. Det är bara jag som reagerar på att klockan ringer. Alla andra 18 tycks drömma alltför sött för att störas av en simpel väckarklocka. Plötsligt sätter sig en man i 50-årsåldern upp, slår av klockan och börjar kamma håret. Hade han ställt klockan för att fixa frillan? Mitt i natten?
Jag försöker somna om men det är svårt. Dels är jag skraj för att trilla ur sängen, dels kliar det lite här o där på kroppen och jag tänker bort tanken av vad det kan vara som skaver. Måste ha lyckats somna för jag vaknar någon timme senare av att det VERKLIGEN kliar. Nog för att jag uppskattar sovsällskap, men dessa rackare går ju inte ens att knulla. Tänker på uttrycket ”Sleep tight and don’t let the bedbugs bite”. Det är uppenbart att jag misslyckats med båda, sover förjävligt och har dessutom bett över hela magen. När jag lämnar hostelet ser jag en lapp där de söker frivilliga gäster som kan tänka sig att städa toaletter och sovsalar mot gratis sovplats, funderar en stund och inser att det skulle vara en win-win situation för mig, men tar ändå väskan och beger mig till nästa ställe.
Imorgon åker jag till Betlehem till Al-Harah Theatre, http://www.alharah.org/ ska bli skitkul! Nu ska jag äta jordgubbar och läsa Erica Jong som får mig att garva högt och släppa barnstressen! "Rädd att flyga" ger samma pepp som Suzanne Broggers "Creme Fraiche"! Läs, le & lev nu!
fredag 15 april 2011
Blinddate blev blooddate
Jag var på dejt igår. Skulle träffa en kompis kompis som jag inte visste någonting om. Hade hans nummer för vi hade messat en del och håll i hatten, jag hade gett fanken i att googla karln. Så jag visste verkligen nada komada när jag klev in på Le Rouge igår kväll. Det började väldigt bra, han var lätt att gagga med och vi drog i oss två glas vin och surrade om allt från ”Har du hört den förut?” till min Palestinaresa och så vidare. Efter ett tag bestämde vi oss för att lämna stället och gå snett över gatan till Grill Ruby. Klockan var strax efter 22 och jag var rejält hungrig, kände att blodsockret var lågt och att jag behövde få i mig käk. Sagt och gjort, vi beställde in mat och öl och satte oss i baren. Tryckte i mig en giganstisk nachostallrik och en öl och kände mig fruktansvärt trött. Inte bara lite seg och sömnig utan dödstrött. Andreas kommenterade till och med min trötthet och frågade om vi skulle röra på oss. Ja sa jag, det är nog dags att dra hem, varpå jag bestämde mig för att gå på toaletten. Sedan minns jag inget mer. Jag vaknar av att det sitter två servitriser med mig på golvet och att det blöder från huvudet. Förstår att jag har ramlat och slagit i huvudet och att ambulans är på väg. Kommer till Sös och får ligga på en brits fram till 05 då jag träffar en läkare som konstaterar att jag slagit upp ett rejält sår i huvudet och att jag ska sys. Utöver det ska huvudet röntgas och det ska tas ultraljud på min buk, för i fallet slog jag mig illa över revbenen och de misstänker att jag har vätska i buken. De kopplar in dropp och tar EKG och jag hänger knappt med i vad som händer. Vid åtta imorse kunde jag traska hemåt, såg ut som en vandrande skräckfilm då jag med sakta steg tog mig nerför backen vid Sös. Halva huvudet var täckt av blod och det var knappast något x2000 som dundrade fram.
Sov hela dan och träffade sedan en orolig far som kom över med fika och undrade när jag egentligen ska ta och varva ner! "För fan Ullis, du är ju inte odödlig!" Nej, jag är nog inte det. Samtidigt undrar jag om jag någonsin kommer att varva ner. Inser att mitt tempo stundtals är orealistiskt högt och igår kväll var det rena idiotin att först ha tränat 2 ggr på en och samma dag och att på fastande mage dra i sig två glas vin. Inte konstigt att kroppen skriker nej. Jag messade min stackars dejt tidigare idag och skrev bland annat förlåt, ja nu hade jag ju inte planerat att falla ihop lagom till att notan skulle betalas men det kändes ändå så jävla makabert att jag kraschar i golvet och måste ta mig till sjukhus och ja, där var den kvällen slut. Jag frågade hur det såg ut när jag föll varpå han svarade: ”Ulrika! Haha! Det var kanske den konstigast finalen jag varit med om.. Det såg helt galet ut! Du bara föll ihop i steget med en slags skruv. Rakt in i en disk, utan att ens försöka ta emot dig. Vad i helvete tänkte jag…Antar att du landade på sidan och drog huvudet i en kant. Det såg så jävla läskigt ut, för du var så vit. Vad hände egentligen?”. Ja, vad hände. Ingen aning. Jag antar att kroppen strejkade.
När jag låg på akuten inatt, på den där britsen med ett blödande huvud tillsammans med alla andra stackare som slagit sig eller på något sätt insjuknat så kände jag mig otroligt ensam. Jag ville bara bara hem. Önskade att mamma eller Ankan eller min dejt eller vem fan som helst hade hållit mig i handen just då, för kul var det inte.
Idag mår jag helt ok, har ont i skallen och ont i sidan, och så en bula i pannan. Men jag mår bra och är glad att jag trots allt slog mig lindrigt. Borde nog tagga ner lite, annars undrar jag hur nästa dejt ska sluta. Godnatt.
Sov hela dan och träffade sedan en orolig far som kom över med fika och undrade när jag egentligen ska ta och varva ner! "För fan Ullis, du är ju inte odödlig!" Nej, jag är nog inte det. Samtidigt undrar jag om jag någonsin kommer att varva ner. Inser att mitt tempo stundtals är orealistiskt högt och igår kväll var det rena idiotin att först ha tränat 2 ggr på en och samma dag och att på fastande mage dra i sig två glas vin. Inte konstigt att kroppen skriker nej. Jag messade min stackars dejt tidigare idag och skrev bland annat förlåt, ja nu hade jag ju inte planerat att falla ihop lagom till att notan skulle betalas men det kändes ändå så jävla makabert att jag kraschar i golvet och måste ta mig till sjukhus och ja, där var den kvällen slut. Jag frågade hur det såg ut när jag föll varpå han svarade: ”Ulrika! Haha! Det var kanske den konstigast finalen jag varit med om.. Det såg helt galet ut! Du bara föll ihop i steget med en slags skruv. Rakt in i en disk, utan att ens försöka ta emot dig. Vad i helvete tänkte jag…Antar att du landade på sidan och drog huvudet i en kant. Det såg så jävla läskigt ut, för du var så vit. Vad hände egentligen?”. Ja, vad hände. Ingen aning. Jag antar att kroppen strejkade.
När jag låg på akuten inatt, på den där britsen med ett blödande huvud tillsammans med alla andra stackare som slagit sig eller på något sätt insjuknat så kände jag mig otroligt ensam. Jag ville bara bara hem. Önskade att mamma eller Ankan eller min dejt eller vem fan som helst hade hållit mig i handen just då, för kul var det inte.
Idag mår jag helt ok, har ont i skallen och ont i sidan, och så en bula i pannan. Men jag mår bra och är glad att jag trots allt slog mig lindrigt. Borde nog tagga ner lite, annars undrar jag hur nästa dejt ska sluta. Godnatt.
måndag 11 april 2011
Snubbe extra allt, tack!
Jag skulle vilja göra en beställning. En önskebeställning, för jag vet att detta är en dröm och det är alldeles för mycket men jag önskar ändå, och hoppas att han en dag blir min. Han ska vara:
1. Omogen. Det är ett måste! Han ska gärna säga en sak en dag, och sedan något helt annat dagen efter. Och gärna överdriva dramatiskt! Våga påstå saker, tycka något. Jag skiter i om han är ärlig, konsekvent eller logisk – sånt har jag inte tid med! Det värsta jag vet är killar som säger saker och menar det. Så jävla förutsägbart! Snark! Jag vill ha en obegriplig typ. Någon man inte förstår sig på. Klurig. Och jag vill inte att han hör av sig. Svarar i telefon eller på sms. Då skulle jag somna stående av tristess. Jag skulle kasta ut mobilen genom fönstret och aldrig mer höra av mig till honom. Jag vill att han ska höra av sig mitt i natten på helger (helst lördagar då hjärtat slår som mest, och gärna skitsent när ens kärlekshuvudvärk hunnit gå över och man mest är sugen på kudden, vatten och en handtralla). Då, då ska han messa (inte ringa!) och fråga om jag vill ses och om jag ligger och sover då och svarar först dagen efter att ”ja, jag ses gärna” – då vill jag absolut inte att han ska svara! Då hoppas jag att han inte ens ser mitt sms för om jag har tur så knullar han en annan tjej just precis när jag messar och då blir det ju skitjobbigt för honom så då är det lika bra att inte svara alls på sms:et.
2. Egoist. Han ska tycka om sig själv jättemycket. Mer än någon annan i hela världen. Okej, kanske inte mer än hans största förebilder som alla är män men efter dem tycker han att han är bäst. Han ska sätta sig själv framför allt! Om han vill gå hem mitt i natten efter att vi haft sex så ska han göra det! Ingen blir lyckligare än jag. Jag kanske ligger där och väntar på att själv få komma, och då får jag ligga kvar. Det är nog sista gången vi ses men det är inte hans problem. Det är mitt problem och han kan inte göra något åt mina problem. Och så ska han bara prata om sig själv. Jag vill väl inte prata om någon annan än om honom?! Han är ju på väg att bli min snubbe. Om jag pratar om mig själv så får han gärna hålla på med sin iphone under tiden så att han inte blir uttråkad.
3. Han ska inte tycka om feminister. Det värsta han vet ska vara ”arga bittra brudar som har så jävla dåliga argument”. Det är ju inte hans fel att tjejer blir våldtagna. Och han kan faktiskt inte ta ansvar för alla snubbar som är rövhål.
4. Inkonsekvent. Jag går igång på inkonsekventa killar. Jag gillar att hoppas på saker som aldrig blir av. Hoppet är som en jojo i fittan. Jag är på väg att komma hela tiden, men så slutar det precis när jag nästan är där. Då är det finito, slut så in i helvete och allt släcks ned. Fabriken flyttar och sommarlovet ställdes in. Och så vill jag att det ska kännas som ett helt år där alla månaderna är februari och när jag går på den där döda grusvägen som just då kallas livet så ska han höra av sig och fråga om vi ska ses och när jag svarar att jag vill ses så ska han inte svara tillbaka.
Jag vet att jag är naiv som tror att den här människan finns. Men jag längtar efter honom och jag önskar att han en dag blir min. Bara min.
1. Omogen. Det är ett måste! Han ska gärna säga en sak en dag, och sedan något helt annat dagen efter. Och gärna överdriva dramatiskt! Våga påstå saker, tycka något. Jag skiter i om han är ärlig, konsekvent eller logisk – sånt har jag inte tid med! Det värsta jag vet är killar som säger saker och menar det. Så jävla förutsägbart! Snark! Jag vill ha en obegriplig typ. Någon man inte förstår sig på. Klurig. Och jag vill inte att han hör av sig. Svarar i telefon eller på sms. Då skulle jag somna stående av tristess. Jag skulle kasta ut mobilen genom fönstret och aldrig mer höra av mig till honom. Jag vill att han ska höra av sig mitt i natten på helger (helst lördagar då hjärtat slår som mest, och gärna skitsent när ens kärlekshuvudvärk hunnit gå över och man mest är sugen på kudden, vatten och en handtralla). Då, då ska han messa (inte ringa!) och fråga om jag vill ses och om jag ligger och sover då och svarar först dagen efter att ”ja, jag ses gärna” – då vill jag absolut inte att han ska svara! Då hoppas jag att han inte ens ser mitt sms för om jag har tur så knullar han en annan tjej just precis när jag messar och då blir det ju skitjobbigt för honom så då är det lika bra att inte svara alls på sms:et.
2. Egoist. Han ska tycka om sig själv jättemycket. Mer än någon annan i hela världen. Okej, kanske inte mer än hans största förebilder som alla är män men efter dem tycker han att han är bäst. Han ska sätta sig själv framför allt! Om han vill gå hem mitt i natten efter att vi haft sex så ska han göra det! Ingen blir lyckligare än jag. Jag kanske ligger där och väntar på att själv få komma, och då får jag ligga kvar. Det är nog sista gången vi ses men det är inte hans problem. Det är mitt problem och han kan inte göra något åt mina problem. Och så ska han bara prata om sig själv. Jag vill väl inte prata om någon annan än om honom?! Han är ju på väg att bli min snubbe. Om jag pratar om mig själv så får han gärna hålla på med sin iphone under tiden så att han inte blir uttråkad.
3. Han ska inte tycka om feminister. Det värsta han vet ska vara ”arga bittra brudar som har så jävla dåliga argument”. Det är ju inte hans fel att tjejer blir våldtagna. Och han kan faktiskt inte ta ansvar för alla snubbar som är rövhål.
4. Inkonsekvent. Jag går igång på inkonsekventa killar. Jag gillar att hoppas på saker som aldrig blir av. Hoppet är som en jojo i fittan. Jag är på väg att komma hela tiden, men så slutar det precis när jag nästan är där. Då är det finito, slut så in i helvete och allt släcks ned. Fabriken flyttar och sommarlovet ställdes in. Och så vill jag att det ska kännas som ett helt år där alla månaderna är februari och när jag går på den där döda grusvägen som just då kallas livet så ska han höra av sig och fråga om vi ska ses och när jag svarar att jag vill ses så ska han inte svara tillbaka.
Jag vet att jag är naiv som tror att den här människan finns. Men jag längtar efter honom och jag önskar att han en dag blir min. Bara min.
onsdag 6 april 2011
Älskade farmor
Ska sova strax, för jag är helt slut. Min farmor begravdes idag och vi stod varandra väldigt nära. Jag minns att jag förut, kanske inte nu sista året, men tidigare brukade tänka på att farmor en dag skulle dö och den tanken gjorde alltid att jag började gråta.
Min farmor hette Evy och var världens bästa. Hon bodde vid Skåneparken på Möregatan 4 sex våningar upp. Någon gång i 3:an eller 4:an började jag gå hem till henne efter skolan. Vi hängde, spelade kort, åt skogaholmsmackor och drack nyponsoppa. Mest spelade vi Finns i sjön eller Dam, om vi inte körde Fia med knuff (inte med spelkort då, intressant variant..). Och så lyssnade vi mycket på ekot. Farmor lyssnade på ekot hela tiden, och såg nästan alla nyhetssändningar på tv.
För fyra år sedan flyttade hon till Årsta sjukhem där hon bodde fram till sin död. Varm och omtänksam personal, men annars rätt deppigt ställe. Sova, äta, sova igen, toalettbesök, mera mat, sitta och glo på tv i matsalen, sedan in på rummet igen vid sextiden och så var dagen slut. Jag var ofta hos farmor - vattnade blommorna, målade hennes naglar och tog bort långa hårstrån på hakan. Vi åt wienerbröd och vaniljhjärtan, kokade kaffe och skrev vykort till hennes syster i Kristianstad.
Jag träffade farmor fyra dagar innan hon somnade in och jag minns att vi satt i matsalen och att jag skulle gå. Pussade henne i pannan och sa att vi ses när jag kommer hem från Göteborg. Hon svarade inte. Så jag satt kvar en stund och frågade: ”Hur är det farmor? Du verkar så deppig”. ”Ja, svarade hon, jag sitter ju bara här”. Och jag hajar henne, då & nu: det kan inte vara roligt! Jag skulle tänka ihjäl mig om jag satt i en rullstol hela dagarna och recenserade mitt liv! Farmor sa ofta att hon tänkte på ”hur allt blev”. Kärlek, familj, jobb, drömmar. Klart man skulle grubbla, herregud med tanke på hur mycket min hjärna grubblar i dagsläget och då sitter jag sällan still. Min farmor blev 95 år och det är bra jobbat. Tårarna rinner och jag saknar henne men jag vet att hon har det bra. Hon var nöjd, hon ville inte vara med längre. Jag tänker på henne och tror att hon ler tillbaka och sover riktigt gott.
Min farmor hette Evy och var världens bästa. Hon bodde vid Skåneparken på Möregatan 4 sex våningar upp. Någon gång i 3:an eller 4:an började jag gå hem till henne efter skolan. Vi hängde, spelade kort, åt skogaholmsmackor och drack nyponsoppa. Mest spelade vi Finns i sjön eller Dam, om vi inte körde Fia med knuff (inte med spelkort då, intressant variant..). Och så lyssnade vi mycket på ekot. Farmor lyssnade på ekot hela tiden, och såg nästan alla nyhetssändningar på tv.
För fyra år sedan flyttade hon till Årsta sjukhem där hon bodde fram till sin död. Varm och omtänksam personal, men annars rätt deppigt ställe. Sova, äta, sova igen, toalettbesök, mera mat, sitta och glo på tv i matsalen, sedan in på rummet igen vid sextiden och så var dagen slut. Jag var ofta hos farmor - vattnade blommorna, målade hennes naglar och tog bort långa hårstrån på hakan. Vi åt wienerbröd och vaniljhjärtan, kokade kaffe och skrev vykort till hennes syster i Kristianstad.
Jag träffade farmor fyra dagar innan hon somnade in och jag minns att vi satt i matsalen och att jag skulle gå. Pussade henne i pannan och sa att vi ses när jag kommer hem från Göteborg. Hon svarade inte. Så jag satt kvar en stund och frågade: ”Hur är det farmor? Du verkar så deppig”. ”Ja, svarade hon, jag sitter ju bara här”. Och jag hajar henne, då & nu: det kan inte vara roligt! Jag skulle tänka ihjäl mig om jag satt i en rullstol hela dagarna och recenserade mitt liv! Farmor sa ofta att hon tänkte på ”hur allt blev”. Kärlek, familj, jobb, drömmar. Klart man skulle grubbla, herregud med tanke på hur mycket min hjärna grubblar i dagsläget och då sitter jag sällan still. Min farmor blev 95 år och det är bra jobbat. Tårarna rinner och jag saknar henne men jag vet att hon har det bra. Hon var nöjd, hon ville inte vara med längre. Jag tänker på henne och tror att hon ler tillbaka och sover riktigt gott.
onsdag 30 mars 2011
Magsuget efter fysisk smärta
Jag var hos tandläkaren idag. Inte så ofta som min käft behöver ta sig dit, har aldrig haft något hål men behöver då och då ta bort tandsten. På vägen dit var jag nästan lite pirrig, sådär på g och lockad av att nu kommer det att kännas i käften. En riktig omgång ska jag få. Blås bort skiten, gör så att jag kan dra in luft mellan varenda tand tack! Jag lägger mig tillrätta i stolen, min tandläkare börjar jobba och jag förstår inte vad det är jag sett fram emot. Jag vet ju vad jag ska genomgå. Jag vet ju hur den där lilla klokraffsan ska in mellan mina tänder och jag vet hur det känns när den där minihögtryckssprutan silar sig ner längs tandköttet. Det är inte skönt Ullis. Det är inte spännande. Det är skitjobbigt. Jag spänner kroppen så mycket att jag slutar andas och de gånger hon tar paus drar jag in luft och tänker att jag aldrig någonsin mer ska se fram emot ett tandläkarbesök. Jag vill att det ska ta slut, det ilar något fruktansvärt och jag ligger på helspänn inför att det ska göra ännu mera ont. Så är vi färdiga och den första tanken jag tänker är: ”Det var inte så farligt!”.
Det har gått 5 sekunder sedan jag på allvar ville försvinna, och så hux flux är allt prima och hey baberiba va bra jag mår. Är jag dement? Hur fungerar jag? Från ett tillstånd som jag upplevde som fullkomligt vidrigt till ”ja men det där var väl inte så farligt!”. Och detta tycks vara ett återkommande beteende hos mig. Flera av oss kvinnor är ju bekanta med ”Mensvärken från helvetet” (numera på autogiro), ni vet den värken då man inte kan gå, stå eller sitta. Då man slutar tänka, det finns inget då, det finns inget sen det finns bara NU. Och just precis nu vill jag DÖ. Ofta har jag på känn att ”something’s going on down there” (haha jag vet ju att jag har mens, men nu syftar jag just till själva mensvärken), det mullrar och jag borde kunna räkna ut (efter 17 år med blod mellan bena) att en värk är på g. Och ändå gör jag ingenting. Jag tar inte någon tablett och jag lägger mig inte med värmekudde. Jag möter smärtan. Och i samma stund som vi ses så ångrar jag mig. Jag blev ju varnad! Jag fick information som tydde på att det skulle kunna bli riktigt jobbigt. Trots det tog jag det piano, jag drog på semester och ba: Åhåhå! snart är det dags och det kommer bli hur lugnt som helst. Nemas problemas. Nej Ullis, det är inte nemas problemas när du ligger med rygg- och magsmärtor och helst skulle vilja svimma in i sömn. Det är som att det står ett gäng byggnadsarbetare med hjälmar nere i en kloak (kul bild av min egen fitta) och ba: ”OKEJ GRABBAR, DÅ KÖR VI – ÖPPNA PORTARNA!” och så forsar varmt illrött blod fram genom tunnlarna. Tiden stannar. Världen stannar. Det dundrar fram med en sådan kraft att människor och djur kastar sig åt sidan, folk flyr i panik. Blodet kommer och ingen vet när störtfloden ska upphöra.
Vanligtvis tar besöket i helvetet ca 20-30 minuter, sedan övergår forsen i en å och det rinner på så bra att bygggubbarna tar kafferast. Jag ligger kvar i min säng, med händerna på magen och värmen från dom gör att jag börjar andas igen, musklerna ger med sig och det första jag tänker är: ”Så farligt var det inte”.
Lustigt att man är en guldfisk i sådana lägen. Att jag inte jobbar lite mer preventivt. Men det måste väl vara för att jag på nåt sätt ändå gillar att ett gäng byggkillar månad efter månad organiserar och sliter med markarbetet av min mens. Jag vill ju inte att de ska förlora jobben. Och dom gör trots allt ett väldigt bra jobb, det gäller ju att förbereda sig på att föda ut några riktiga byggjobbare en vacker dag och när det sker, ja då lär min mensvärk framstå som massage...
Det har gått 5 sekunder sedan jag på allvar ville försvinna, och så hux flux är allt prima och hey baberiba va bra jag mår. Är jag dement? Hur fungerar jag? Från ett tillstånd som jag upplevde som fullkomligt vidrigt till ”ja men det där var väl inte så farligt!”. Och detta tycks vara ett återkommande beteende hos mig. Flera av oss kvinnor är ju bekanta med ”Mensvärken från helvetet” (numera på autogiro), ni vet den värken då man inte kan gå, stå eller sitta. Då man slutar tänka, det finns inget då, det finns inget sen det finns bara NU. Och just precis nu vill jag DÖ. Ofta har jag på känn att ”something’s going on down there” (haha jag vet ju att jag har mens, men nu syftar jag just till själva mensvärken), det mullrar och jag borde kunna räkna ut (efter 17 år med blod mellan bena) att en värk är på g. Och ändå gör jag ingenting. Jag tar inte någon tablett och jag lägger mig inte med värmekudde. Jag möter smärtan. Och i samma stund som vi ses så ångrar jag mig. Jag blev ju varnad! Jag fick information som tydde på att det skulle kunna bli riktigt jobbigt. Trots det tog jag det piano, jag drog på semester och ba: Åhåhå! snart är det dags och det kommer bli hur lugnt som helst. Nemas problemas. Nej Ullis, det är inte nemas problemas när du ligger med rygg- och magsmärtor och helst skulle vilja svimma in i sömn. Det är som att det står ett gäng byggnadsarbetare med hjälmar nere i en kloak (kul bild av min egen fitta) och ba: ”OKEJ GRABBAR, DÅ KÖR VI – ÖPPNA PORTARNA!” och så forsar varmt illrött blod fram genom tunnlarna. Tiden stannar. Världen stannar. Det dundrar fram med en sådan kraft att människor och djur kastar sig åt sidan, folk flyr i panik. Blodet kommer och ingen vet när störtfloden ska upphöra.
Vanligtvis tar besöket i helvetet ca 20-30 minuter, sedan övergår forsen i en å och det rinner på så bra att bygggubbarna tar kafferast. Jag ligger kvar i min säng, med händerna på magen och värmen från dom gör att jag börjar andas igen, musklerna ger med sig och det första jag tänker är: ”Så farligt var det inte”.
Lustigt att man är en guldfisk i sådana lägen. Att jag inte jobbar lite mer preventivt. Men det måste väl vara för att jag på nåt sätt ändå gillar att ett gäng byggkillar månad efter månad organiserar och sliter med markarbetet av min mens. Jag vill ju inte att de ska förlora jobben. Och dom gör trots allt ett väldigt bra jobb, det gäller ju att förbereda sig på att föda ut några riktiga byggjobbare en vacker dag och när det sker, ja då lär min mensvärk framstå som massage...
söndag 20 mars 2011
Det luktar söndag
Hur kan en dag i veckan, oavsett aktivitet och umgänge ändå behålla nästintill samma karaktär vecka ut och vecka in? Hur går det till? Har denna dag någon agenda? Någon funktion, ett syfte, en baktanke? Vad vill den?
Det är söndag och jag vet precis vad som väntar. Ångest? Nej, det är inte ångest. Det är ett återkommande vägväl. En ny chans, en möjlighet att ändra på allt det där som just denna dag blir så påtagligt. Det är som att söndagen säger: ”Vet du vad? Ditt liv är nu. Inte imorgon, inte sen. Nu. Är du nöjd med det? Nöjd med ditt liv?”. Och så står jag där och känner att nej, jag vet inte om jag är nöjd, men jag är inte missnöjd heller. Och så blir jag stressad av att jag inte ens kan bestämma mig för en tydlig åsikt i frågan. Kom igen Ullis, du måste väl kunna stå på dig när det kommer till ditt eget liv – tyck något!
Och söndagen säger inte ett ord. Den behöver inte säga något och det vet den, söndagens tystnad väger tungt. Den ekar: ”Endast du kan bestämma hur du vill ha det”. VILL HA DET MED VAD? Mitt liv? Vad vill söndagen att jag ska göra? Förändra mitt jobb, min umgängeskrets, mitt kärleksliv, min lägenhet, min klädstil, mitt VAD? Varför hamnar vi här varenda vecka?
Jag förstår inte hur denna dag kan vara så framgångsrik. Det är ju jag som äger den! Jag är chef för idag och för imorgon. Jag är chef för hela jävla veckan men trots det så är det som att söndagen alltid gör som den vill. Den är där och glor på en. Agera eller inte agera. Låta det vara, fortsätta en vecka till för det gör ju ingen skillnad. Förra veckan gick ju fint. Vissa grejer var bra, andra sådär. Men vadå, det är väl så det är?
Förnuftet säger ”gå och lägg dig för du ska upp tidigt och grubbla lagom - du är väl bara bakis!”. Och söndagen säger ”det är fortfarande söndag och det är inte försent”.
Söndag alltså. Jag älskar dig, och jag kan bli så trött på dig. Du är veckans bästa dag och det måste vara för att jag tänker så mycket när jag är med dig. Man kan se det som en soppåse som stått hela veckan utan att jag slängt ut den, eller som ett bortglömt foto eller brev. Du väcker något. Fint, fult, viktigt, oviktigt, roligt, sorgset, konstigt, tröttsamt. Du gör något med mig och det känns.
Om jag slutar tänka så kommer söndagen att göra slut med mig. Hemsk tanke, tänk om vi två aldrig mer skulle ses? Jag stannar nog uppe ett tag till.
Det är söndag och jag vet precis vad som väntar. Ångest? Nej, det är inte ångest. Det är ett återkommande vägväl. En ny chans, en möjlighet att ändra på allt det där som just denna dag blir så påtagligt. Det är som att söndagen säger: ”Vet du vad? Ditt liv är nu. Inte imorgon, inte sen. Nu. Är du nöjd med det? Nöjd med ditt liv?”. Och så står jag där och känner att nej, jag vet inte om jag är nöjd, men jag är inte missnöjd heller. Och så blir jag stressad av att jag inte ens kan bestämma mig för en tydlig åsikt i frågan. Kom igen Ullis, du måste väl kunna stå på dig när det kommer till ditt eget liv – tyck något!
Och söndagen säger inte ett ord. Den behöver inte säga något och det vet den, söndagens tystnad väger tungt. Den ekar: ”Endast du kan bestämma hur du vill ha det”. VILL HA DET MED VAD? Mitt liv? Vad vill söndagen att jag ska göra? Förändra mitt jobb, min umgängeskrets, mitt kärleksliv, min lägenhet, min klädstil, mitt VAD? Varför hamnar vi här varenda vecka?
Jag förstår inte hur denna dag kan vara så framgångsrik. Det är ju jag som äger den! Jag är chef för idag och för imorgon. Jag är chef för hela jävla veckan men trots det så är det som att söndagen alltid gör som den vill. Den är där och glor på en. Agera eller inte agera. Låta det vara, fortsätta en vecka till för det gör ju ingen skillnad. Förra veckan gick ju fint. Vissa grejer var bra, andra sådär. Men vadå, det är väl så det är?
Förnuftet säger ”gå och lägg dig för du ska upp tidigt och grubbla lagom - du är väl bara bakis!”. Och söndagen säger ”det är fortfarande söndag och det är inte försent”.
Söndag alltså. Jag älskar dig, och jag kan bli så trött på dig. Du är veckans bästa dag och det måste vara för att jag tänker så mycket när jag är med dig. Man kan se det som en soppåse som stått hela veckan utan att jag slängt ut den, eller som ett bortglömt foto eller brev. Du väcker något. Fint, fult, viktigt, oviktigt, roligt, sorgset, konstigt, tröttsamt. Du gör något med mig och det känns.
Om jag slutar tänka så kommer söndagen att göra slut med mig. Hemsk tanke, tänk om vi två aldrig mer skulle ses? Jag stannar nog uppe ett tag till.
fredag 18 mars 2011
Att vilja komplicera makt och kön – privat och offentligt del 2
Genus är en lek, och teater är en lek. Jag spelar att jag är någon annan än den jag egentligen är. Och när jag nu gör det kan jag välja att inte lägga fokus vid kön, eller att faktiskt göra det. Att arbeta med en medvetenhet om kön är för mig ett användbart perspektiv i mitt gestaltningsarbete. Om man nu föredrar att arbeta ”könsblint” anser jag att man ska specificera varför man intar en sådan arbetshållning. Med tanke på hur mycket intressanta uttrycksmöjligheter det ger att problematisera kön, ska det för mig personligen mycket till för att inte arbeta med dessa frågor. Jag har svårt att se vilka fördelar det skulle innebär att välja bort ett genusperspektiv. Möjligtvis skulle man då få mer tid till andra perspektiv, men samtidigt utesluter inte det ena det andra. Jag säger inte att genusproblematiken ständigt behöver stå i fokus, jag menar bara att den inte behöver uppfattas som ett ok. Ett genusperspektiv i skådespelararbetet behöver inte ta tid och plats från andra perspektiv, utan kan bli ett perspektiv som finns med oavsett om det är uttalat eller inte.
Jag vill hellre göra en könsmedveten gestaltning än en könsblind sådan! Eftersom vi människor uppfattas på olika sätt utifrån vilket kön vi har, inte alltid men väldigt ofta, så menar jag att det spelar roll. Det spelar roll vilket kön jag tillhör och då är det bättre att vi ser det och försöker problematisera det än att ignorera det. Och när jag gestaltar kön på scen, vilket jag gör precis hela tiden, så visar jag också hur jag gestaltar kön i mitt privatliv. Det är här jag vill arbeta medvetet, jag vill distansera mig från mig själv.
Återigen, jag är inte rollen, och rollen är inte betjänt av att jag tror att jag är den. Bortsett från att jag förhoppningsvis hittar nya uttryck och berättar nya historier så stimulerar detta mig i mitt arbete. Jag vill veta vad jag gör, och inte gör på scen. Jag vill kunna välja vad folk ska se, jag gör mig själv ansvarig för vad jag väljer att göra och inte göra. Ju mer specifik jag blir i mitt arbete, desto tydligare blir mina val. Ett av mina mål som skådespelare är att kunna synliggöra en konstruktion, för att sedan kunna dekonstruera den. Därefter kan jag välja att bygga upp den på samma sätt som jag monterade ner den, eller att ändra något i uppbyggandet. Ju noggrannare jag arbetar och ju mer tid jag tar mig i det jag letar efter, desto mer komplexa porträtt och situationer kommer jag att finna. I mitt yrke som skådespelare krävs det att jag gör konstnärliga val, och det är att göra medvetna val.
Jag vill hellre göra en könsmedveten gestaltning än en könsblind sådan! Eftersom vi människor uppfattas på olika sätt utifrån vilket kön vi har, inte alltid men väldigt ofta, så menar jag att det spelar roll. Det spelar roll vilket kön jag tillhör och då är det bättre att vi ser det och försöker problematisera det än att ignorera det. Och när jag gestaltar kön på scen, vilket jag gör precis hela tiden, så visar jag också hur jag gestaltar kön i mitt privatliv. Det är här jag vill arbeta medvetet, jag vill distansera mig från mig själv.
Återigen, jag är inte rollen, och rollen är inte betjänt av att jag tror att jag är den. Bortsett från att jag förhoppningsvis hittar nya uttryck och berättar nya historier så stimulerar detta mig i mitt arbete. Jag vill veta vad jag gör, och inte gör på scen. Jag vill kunna välja vad folk ska se, jag gör mig själv ansvarig för vad jag väljer att göra och inte göra. Ju mer specifik jag blir i mitt arbete, desto tydligare blir mina val. Ett av mina mål som skådespelare är att kunna synliggöra en konstruktion, för att sedan kunna dekonstruera den. Därefter kan jag välja att bygga upp den på samma sätt som jag monterade ner den, eller att ändra något i uppbyggandet. Ju noggrannare jag arbetar och ju mer tid jag tar mig i det jag letar efter, desto mer komplexa porträtt och situationer kommer jag att finna. I mitt yrke som skådespelare krävs det att jag gör konstnärliga val, och det är att göra medvetna val.
söndag 13 mars 2011
Kokosnötter växer på träd, men det gör fan inte jag.
Jag vill träffa någon. Originellt va? Någon att garva och knulla med. Jag tror att det är mina främsta behov faktiskt. Någon som är minst lika rolig eller roligare än mig själv och mina kompisar. Och någon som gör mig roligare. Man vill ju liksom toppa till varandra. Sedan är det ju inte fy skam om människan är en vettig typ som det går att surra med om sånt som upptar ens tankar. Om pranks jag planerar att göra, om sketcher jag vill filma, om att jag saknar farmor och om deppiga kollegor som äter min energi. Någon att vädra skallen med helt enkelt.
Så jag var på dejt i veckan. Wille var namnet, 30 bast och arbetade tydligen som filmproducent. Vi åt sushi och snackade. Han snackade. Han började med att kommentera mitt val av maträtt, dissa min väska och påpeka att min träning inte är hälsosam. Kul kille. Hade jag i den stunden vetat hur de närmsta 2,5 timmarna skulle bli så hade jag rest mig upp och gjort ett ”kasta-sig-åt–sidan-stunt-hopp” ut från restaurangen. Det gjorde jag inte. Istället satt jag och servade människan. Jag blev ovanligt tyst (då jag inte ställde någon fråga rörande honom) log mjäkigt och med blicken lite flackande och tänkte: ”Vilken fantastiskt osympatiskt människa! Och han får äta lunch med mig?”.
När han har avbrutit mig i allt som jag påbörjat att samtala om, berättat hur mycket han gillar för- och efterfester då man kan ”dricka schyssta drinkar och dra på spotify” (för jevla crazy snubbe alltså!) och lyckats konstatera att den föreställning jag spelar just nu suger (utan att han själv sett den) så kanske man kan säga att lunchen borde gå mot sitt slut. Vad gör Ullis då? I ren panik/stumhet/chock föreslår jag en kaffe. En kaffe? Ullis - att du inte slog till på en långweekend med karln?! Är det inte härligt hur man liksom inte kan få nog av förnedring – här har jag ätit bajs extra allt till lunch och vad gör jag, jo jag beställer in efterrätt. Frivilligt!
I ytterligare en timme sitter jag med människan som då lyckas ifrågasätta den långfilm jag spelade in i somras, som han inte vet ett skit om men vad spelar det för roll – foderluckan går i ett och killen är så van vid monologform att han inte ser att publiken framför honom är död. Det finns inget samspel. Det flyger inte. Vilken roll spelar jag under denna föreställning? Statist utan repliker?
Jag frågar honom lite försiktigt om han dejtar mycket varpå kokosnöten svarar att han dejtat cirka 30 tjejer sedan i januari. Ja du, jag kan förstå det med tanke på att MAN BARA VILL TRÄFFA DIG EN ENDA GÅNG I HELA SITT JÄVLA LIV.
När jag äntligen lyckats avsluta dejten och ta mig hem är jag helt matt. Matt av att behöva spendera så mycket tid med en omogen dryg besserwisser. Såhär i efterhand frågar jag mig själv hur jag stod ut, och varför jag inte förklarade för snubben att vet du vad ditt pucko, jag tänder inte på killar som tycks tro att om jag trycker ner henne tillräckligt mycket så kommer hon vilja poppa upp och klamra sig fast på mig och tycka att ”den här killen är jävligt grym!”. DET FUNKAR INTE OCH FÅR INTE FUNKA SÅ! Jag blir först ledsen och arg, sedan stark och stadig av den här typen av dejter. Så visst gav det något, men kanske inte det jag hoppats på. För jag fick varken ligga eller garva.
Inatt ska jag drömma om Mia Skäringer och hennes mod som tidigare i afton fick Cirkus att gråta och garva, tystna och lyssna. Det är fanimej fitta i den bruden! Godnatt.
lördag 12 mars 2011
Att vilja komplicera makt och kön – privat och offentligt del 1
Jag är kvinna och det har jag alltid varit. Kvinna i bemärkelsen att jag sett till biologin har ett honkön och att jag har förmågan att föda barn. Vid sidan om den biologiska aspekten finns kulturellt betingade föreställningar om vad det innebär att vara kvinna. Föreställningar som jag i många fall lever upp till men samtidigt ifrågasätter. Jag har långt hår och bär ofta kjol, jag målar mina naglar och går i högklackat. Det är uttryck som konnoterar något feminint, på samma sätt som kostym och slips kopplas som något maskulint. Jag föredrar att använda ord som feminint och maskulint framför kvinnligt och manligt, då jag anser att de senare är normerande. Kvinnligt och manligt är för mig ord som gör anspråk på ett evigt värde, ett slags essens. Hur skulle någon kunna kritisera mig för att jag går okvinnligt? Det är en omöjlighet, jag är ju kvinna. Att jag däremot går på ett icke-feminint sätt är en möjlighet, för maskuliniteter och femininiteter har båda könen tillgång till. Att jag har ett kvinnligt kön är alltså något som jag skriver under på, men vad det sedan innebär, och vad som förväntas eller inte förväntas av mig som kvinna är en hel vetenskap. Jag är övertygad om att allt detta andra är en social konstruktion, ett genus som betecknar ett socialt kön i motsats till det biologiska könet. Att jag föredrar att ha långt hår och måla mina naglar röda sitter inte i könet, det är något som jag lärt mig göra och trivas med. Eller att inte trivas med.
När blev jag då medveten om att jag är kvinna, närmare bestämt konsekvenserna av min könstillhörighet? När insåg jag att mitt kön i vissa fall var avgörande sett till de möjligheter och förutsättningar jag hade? Jag började intressera mig för feminism någon gång under högstadiet. Jag intresserade mig för jämställdhetsfrågor och gick med i Ung Vänster. Och jag minns att jag kunde bli förbannad över orättvisor kopplade till kön, såsom att killarna i klassen alltid lät mest och därmed fick mer uppmärksamhet. Eller att min yngre bror, yngst i en syskonskara på fyra med tre äldre systrar, ofta kom undan när det skulle diskas eller städas. Den typen av orättvisa irriterade mig oerhört. Bortsett från den typen av iakttagelser tror jag inte att jag särskilt ofta reflekterade över att jag var och är kvinna. Mitt kön stod inte i fokus.
När jag studerade teatervetenskap kom jag i kontakt med begreppet genus och började läsa genusteoretiker som Judith Butler, Tiina Rosenberg, Simone de Beauvoir m fl. Det var ett helt nytt ämne för mig, och det var ett otroligt tacksamt ämne för mig just då. Genusbegreppet möjliggjorde en befrielse från mitt kön, en befrielse som jag längtat efter men inte kunnat formulera. Plötsligt kunde jag analysera och reflektera över kön på ett helt nytt sätt. I och med att jag bestämde mig för att omfatta synsättet att kön är en social konstruktion, något jag formas till, så blev allt väldigt mycket mer intressant. Det fanns plötsligt valmöjligheter. Jag är inte mitt kön, jag är det jag vill vara. Jag minns att jag var arg, och lycklig. Arg över det oreflekterade och icke-medvetna, lycklig över att jag upptäckt och synliggjort det. Till en början var denna insikt enbart teoretisk, jag såg strukturer och beteenden som jag direkt kunde koppla till genus, kön och makt. Den praktiska biten kom långt senare, och jag tror att det måste få vara så. För att kunna förändra något krävs först en insikt om hur situationen ser ut, och därefter kan man med olika medel börja förändra den.
Kön är något vi gör, något som aktivt rör på sig och som går att påverka. "Man föds inte till kvinna, man blir det" hävdar Simone de Beauvoir och jag tror att hon har rätt. Jag har under mina 29 år lärt mig att spela rollen som kvinna. Jag vet inte om jag spelar den bra eller inte, om publiken är nöjd, men jag tror att det går ganska bra. Jag har i alla fall inte stött på några större problem på vägen. Och jag fortsätter spela den, dels för att det är den roll jag kan allra bäst, alltså en vanesak, dels för att jag blir bekräftad i rollen som kvinna. På samma sätt som en man blir bekräftad i mansrollen. Jag lever upp till bilden av hur en "normal" kvinna fungerar och beter sig, till vad som förväntas av mig. Jag förhåller mig till normen. Nu närmar vi oss något som jag tycker är extra intressant, nämligen hur jag som kvinna kan förhålla mig kritisk till en norm, trots att jag är en del av den. För så är det, jag är en vit medelklasskvinna som besitter en rad privilegier, där ett av dem faktiskt är att kunna kritisera och synliggöra den norm som jag själv är en del av. Det privilegiet är värdefullt och användbart. Jag kan välja att gå emot eller att gå med, sitta tyst eller skrika högt, eller att inte göra någonting alls. Men nu ska jag stå på scen. Jag ska göra det privata offentligt, och jag anser att jag har ett viktigt ansvarsområde när jag använder mig själv för att berätta en historia, nämligen att skapa distans mellan mig själv och rollen. Jag är inte rollen, och kommer aldrig att bli den heller. Jag klär mig i rollens mask, och denna mask utformar jag själv.
Håll i hatten, nu åker vi!
Den är här nu. En ny megafon, ett nytt rum att väsnas i.
Det räcker inte med facebook och twitter, stand-up och teater - jag behöver ytterligare ett forum där min majbrasa kan få ryka fritt. På denna blogg kommer jag att skriva om sådant som inspirerar, engagerar, förbannar, peppar, deppar och får mig att go knatter knatter på datorn.
Viktigt och oviktigt, roligt och mindre roligt. Jag lovar ingenting förutom att jag ska skriva. Gilla eller ogilla. Tyst kommer jag inte att vara. Morsning!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)