fredag 6 maj 2011

Det räcker med ett Hello

Glömde berätta om gubben jag träffade häromdagen. Jag var ute och gick, promenerade från Beit Jala ner mot Bethlehem och en äldre man ropade ”Hello!”, ”Hello hello!” svarade jag. (Många hälsar här och jag hälsar tillbaka, inga konstigheter!). Gick in i en butik och kollade lite, kom ut ur den och där var gubben igen. Han frågade var jag kom ifrån (han trodde jag var tyska) och började prata om en massa saker: sina barn, sin professorstjänst på Universitetet i Bethlehem och så vidare. Så föreslog han att jag skulle låta mig bjudas på en kopp kaffe och först tänkte jag ”nej nej jag orkar inte vara social nu”, men va fan, en kaffe kan man väl ta ihop. Så vi satte oss på ett trevligt ställe och drack kaffe och åt en dögod chokladtårta och han pratade och pratade. Han pratade närmare bestämt i 2 timmar. Om ALLT. Om sin familj, sitt yrke (han är advokat och professor i Juridik och Mänskliga rättigheter, om Beit Jala, om att han gillar cappuccino och om att han är ute och går i skogen varje morgon med en kompis osv. Till slut insåg kanske även han att det var dags att runda av och han erbjöd sig att skjutsa mig till marknaden, för jag skulle handla en del saker (fast först föreslog han att vi skulle storhandla ihop en gång i veckan!!!) och på väg till marknaden passade han på att visa sitt hus OCH en restaurang som han vill att vi ska gå till någon dag.

Phuu. När jag till slut blev avsläppt på marknaden (ca 2.30 timmar efter att jag sagt ”Hello” till denna man) så kände jag mig rätt lättad över att åter vara solo. Dagen efter berättar Marina att denne man ringt henne, och hon känner honom mycket väl för han är en respekterad man i Beit Jala och han verkar känna de flesta. Hur som helst är han lyrisk över att ha lärt känna mig, och säger att jag är en mycket intelligent och välutbildad kvinna (hur kan han veta det när jag knappt fick en syl i vädret?) och att vi tre, jag han & Marina bara måste ses för middag. Mirna som hörde hela denna konversation började genast skämta om att jag skulle gifta mig med en sjuttioårig gubbe i Beit Jala men Marina var snabb med att intyga att han faktiskt är väldigt trevlig och snäll (och att han enbart har goda avsikter) men att han är väldigt ensam och tycker att det är spännande att nytt folk, speciellt folk som kommer utifrån. (Han berättade för övrigt att han bott i 6 olika länder!).

Hur som helst, när jag kom hem från Ramallah igår så sitter det en lapp på min dörr där det står ”Ulreke! (ny variant) Please contact med on my mobile, I came to invite you to dinner tomorrow night”.
Jag frågade Marina vad hon tyckte och hon sa att hon absolut tyckte att vi skulle äta middag med honom, förutsatt att jag stod ut med hans konstanta snack. Ja, sa jag, det gör jag, förutsatt att du inte går hem! Så ikväll ska vi äta middag med denne man.
Det är drygt 30 grader här och jag har varit nere på marknaden och handlat melon, nektariner, aprikoser och nötter och ska strax slänga ihop en schysst lunch. Om två timmar ska jag undervisa ännu en grupp i flyktinglägret, dock något äldre denna gång, dessa ungdomar är runt 18-20 år.
Yalla bye!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar