Jag vill inte bli räddad

Jag vet inte hur jag ska börja detta inlägg för ämnet är omfattande och komplicerat. För de som känner mig väl är det inget nytt ämne och detta är frågor och tankar som snurrat i min skalle ett bra tag.
Jag har länge intresserat mig för frågor kopplade till genus- och jämställdhet för att det varit centrala ämnen i mitt eget liv. Jag har vigt timmar, tankar, ilska, dagböcker, gråt (ibland skratt i gråten), diskussioner, bråk, texter, ork, mod och massa mer till dessa frågor.
Häromdagen satt jag och tänkte på allt i en salig blandning - jämställdhet, manligt/kvinnligt, genus, att vara kvinna idag och så vidare och jag tänkte: fy fan va trött jag är på dessa ämnen. Jag orkar inte bry mig längre! Det kändes som aska i mitt bröst, en närmast likgiltig känsla över frågor som jag tidigare gastat mig hes över.

Dagen efter läser jag ut Erica Jongs ”Rädd att flyga”. Jag sitter på taket i varm sol och salta tårar rinner ner i mina mungipor. Jag grinar för att så lite har hänt och så mycket är sig likt. Jong skrev ”Rädd att flyga” 1973 och hade jag läst boken för 10 år sedan tror jag att den hade kunnat fungera som en handbok i självförsvar. Boken är kuslig för hon beskriver så många situationer som jag känner igen mig i och som jag hade velat vara utan. Män män män. Hela boken handlar egentligen om män i kombination med henne. Hennes längtan efter män och hennes avsky inför att längta efter någon annan än sig själv. Hon letar och söker efter sätt att leva sitt liv på, med eller utan en man/flera män vid sin sida och det slutar med att hon ligger ensam i ett badkar. Alla borde läsa Jong, män som kvinnor, hon blottar hela sig själv och delar med sig av rädslor och drömmar och sjuka idéer och begär. Hon vill så mycket och blir aldrig klok på hur hon vill ha det och jag står i samma jävla dike som hon. Boken är som en chipspåse, det var hemskt att läsa ut den för jag ville genast ha mer!

När jag läst ut boken döljer jag tårarna med mascara, äter en burk hommus och beger mig ut för att möta min vän George. Klockan är runt middagstid och på väg till Bethlehem är det som vanligt många som tittar på mig (jag är fortfarande en främling här såklart), folk frågar om jag vill ha en taxi och många ropar ”Hello”. En bil passerar och en man ropar åt mig, jag fortsätter gå. Bilen gör en u-sväng och kör åt mitt håll, mannen ropar: ”Hello, hello, where are u going?”. ”Excuse me, why are u asking?, svarar jag. ”What’s your name?” frågar mannen och ignorerar helt att jag ställde en motfråga. ”What?” säger jag och låtsas som om jag inte hörde vad han sa. Han fortsätter: ”Can I help you?”. ”No”, svarar jag lugnt och fortsätter nerför backen.
Ett kvarter längre ner tutar en taxichaufför åt mig, en tutning som frågar om jag behöver en bil. Jag svarar nej tack på arabiska och fortsätter gå. Mannen ger sig inte. Han kör efter. Än en gång skakar jag på huvudet och tackar nej till chauffören. Han ser förvirrad ut. Jag fortsätter gå och känner hur det mullrar inom mig. Taxichauffören gör ett sista försök och kör upp bredvid mig och försäkrar sig en sista gång om denna ensamma unga kvinna inte ändå ska åka taxi istället för att gå. Nej tack svarar jag med blicken riktad framåt, fast beslutsam om att bara ta mig uppför backen och hoppas George väntar vid rondellen.

Ihärdiga människor finns överallt, och framförallt där det finns pengar att tjäna. Men i detta fall kan jag inte låta bli att se ett mönster. Hur kommer det sig att det enbart är män som tar kontakt? Hur kommer det sig att det oftast är äldre män? (som borde inse att deras chanser hos mig, om det nu är intresserade av ngt annat än att enbart hjälpa en vilsen turist att hitta hem, är lika med obefintliga). Hur kommer det sig att de ofta frågar om jag har pojkvän? Vilket för mig är en fråga som är lika irrelevant som att fråga huruvida jag har en farmor eller ej. Det borde finnas andra frågor som kommer före.

Förra året reste jag tillsammans med en vän till Tunisien. För det mesta hängde vi ihop men jag minns en dag då jag var ute själv och strosade på stan. En fullkomligt outhärdlig dag vill jag minnas. Män i alla möjliga åldrar förföljde mig, ställde frågor och kom med förslag om att vi kunde ta ett glas ihop eller äta en middag. Givetvis enbart som vänner. Vänner? Vänner upp i min jävla röv. Dessa män, i sällskap med alldeles för många andra som jag träffat runt om i världen OCH hemma i Sverige (för detta är ju uppenbarligen något som sprider sig, i vissa fall är det kopplat till kultur men för det mesta verkar det vara universellt) har ingen som helst respekt för att nej betyder nej. Till och med ”nej tack jag behöver inte din hjälp, jag vet vart jag ska, men tack för att du frågade och ha en bra dag!” går in. Jag vet inte vad som skulle kunna få dem att sluta? Konversation fungerar uppenbarligen inte. Vi kan ta gubben här i Beit Jala som ett exempel, han har de senaste dagarna både ringt & besökt Marina för att få tag på mig. När jag var ute och promenerade tidigare i veckan körde han förbi mig med sin bil och föreslog att vi skulle åka ut i skogen för han ville visa mig ett vackert ställe, och jag tackade nej, med en ursäkt om att jag var stressad till teatern. Han envisades och sa att det inte skulle behöva ta lång tid, och hallå, han ville ju visa mig skogen!!! (som att jag borde vara tacksam över att en gammal gubbe vill spendera sin tid med mig?) Tack men nej tack sa jag bestämt varpå han verkade ta illa upp.

Hur ska man göra? I våras när jag började träna mycket på gym (manlig miljö) störde jag mig på män som ville konversera kl 06 på morgonen, män som kommenterade hur hårt jag tränade och män som glodde obehindrat på mig. Jag diskuterade detta med vänner och de flesta sa: var inte så trevlig, gör klart från första början att du vill träna ifred.
Är det antingen eller? Antingen så måste man vara övertydlig från början och verkligen köra stoneface och inte hälsa på en kotte och bygga en mur som säger att jag vill inte prata med någon, eller så får man ta smällen och dras med alla dessa män? Finns det inget mellanting? Går det inte att kommunicera med dem? Det verkar inte så eftersom de saknar respekt för mig, och säkert för en massa andra kvinnor (och män, vad vet jag).

Den där dagen i Tunisien förra året var en enda lång pärs. Jag gick omkring och bet ihop käken för att se så sur ut som möjligt, med blicken i backen och någon vidare shoppingtur var det knappast eftersom jag aldrig hann stanna någonstans innan en man hade hunnit haffa mig. Minns att jag kom hem till hotellet och försökte berätta allt för min kompis (som är kille) och han lyssnade och försökte trösta mig men kommer nog ändå aldrig riktigt kunna förstå hur det kändes för mig. Jag var helt slut efter en dag i den manliga blicken. Samma känsla var det häromdagen och jag förstår inte att det ska behöva vara såhär.

Jag gör ingenting. Jag går på en jävla gata. Jag är inte lättklädd, har fan mer kläder på mig än en februaridag i Sverige. Jag undrar varifrån de får modet. Modet att gå på som de gör och att inte ge sig. För det måste väl ändå krävas mod att ta för sig som de gör. Eller är det snarare ren nonchalans? De kanske inte behöver mod för att jag är lika ofarlig som en mager skabbkatt? De dyker upp i tid och otid som om de kommer för att rädda mig. Rädda mig från min ensamhet. Behöver jag räddas? Ser jag vilsen ut? Klarar jag inte av att be om hjälp på egen hand?

Det värsta av allt är att dessa få män sabbar för resten. De skapar ett filter mellan mig och män i liknande situationer, det ger mig fler förutfattade åsikter än vad jag behöver. Jag har nog av dem. Ett filter i situationer då jag skulle vilja vara naiv men hinner tänka ”nej, han vill nog inte bara hjälpa mig, han har någon baktanke med detta”. Och det är synd, väldigt synd. Jag får helt enkelt påminna mig själv om att alla feminister inte är kvinnor och att alla kvinnor inte är feminister.
Jag kommer att somna grubblandes ikväll, oförstående över att mitt kön fortfarande syns mer än mitt jag. Och trött på jämställdhetsfrågor blir jag nog aldrig.