De senaste dagarna har varit fulla av undervisning. Till att börja med jobbade jag med Al-Harahs ensemble tillsammans med Ashtars. Första dagen var lite utav ett kaos, trots att det endast var 8 personer och samtliga av dem är vuxna professionella skådespelare så var det ett jävla kackel och de flamsade och busade och garvade samtidigt som vi jobbade och ett tag kändes det som att jobba med tioåringar. Men dag nummer 2 hade de fått flamsa av sig (de är trots allt helt nya med varandra och har inte jobbat tidigare så de behövde väl fnissa lite) och det var en helt annan koncentration i arbetet.
För er som känner till Malmöskolans meny så bjöd jag på fredagsös (lightversion), klättring på varandra, Marionettdockan, lite kontaktimpro samt kasta pinne/stol/glas. Det som är så fantastiskt är att trots att vi kommer från helt olika kulturer och sammanhang så är arbetet detsamma när vi väl kommer igång och jobbar. Hade man kollat in på teatern och sett när vi kastade pinne och de diskussionerna vi hade efteråt så hade det kunnat vara Teaterhögskolan i Malmö. Det är en stärkande insikt, att det krävs rätt lite för att mötas med hjälp av en övning eller ett ämne.
Så, efter två dagar i Ramallah var det dags att ta sig till Al Rowwad Cultur & Theatre Training Center i Aida Refugee Camp (Bethlehem) där jag ska jobba med en grupp ungdomar (12-13 år) de närmsta veckorna. En rolig grej är att jag läste om detta center på flygplanet i Lonely Planet och tänkte att jag skulle kontakta dem, och så blev det så (tack vare Marina som skötte kontakten med dem!). I alla fall så träffade jag 15 stycken otroligt energiska ungdomar som varken förstod vad jag hette (hela gruppen såg ut som kokosnötter när jag försökte säga mitt namn!), och sedan var det en som sa: ”Kullulrika?” ”Yes, that’s right!” svarade jag. Stackars ungar, mitt namn verkar vara en pärs för folk härnere!
Till slut kom vi igång och jobbade och det var väldigt roligt, snacka om ett gäng med krut i. De avverkade övning på övning och när lektionen var slut såg de förvånade ut, som att ”vadå, ska vi sluta nu?”. Ska bli väldigt roligt att träffa dem nästa vecka igen, det var lite knepigt med språket för de pratade ingen engelska överhuvudtaget, men kommunikationen funkade ändå med hjälp av kroppsspråk och en del fysiska förflyttningar…då och då var jag liksom tvungen att placera ut dem så att de skulle förstå hur övningen gick till.
När jag var färdig i flyktinglägret så åkte vi till Ramallah för att se dansföreställningen Vertical Road av Akam Khan Company och jag är djupt tacksam över att jag fick se denna föreställning. Det var som att någon bromsade tiden, det var så vackert, så kraftfullt, så skört, så stort och så träffande att jag hade problem att lämna salongen efter att föreställningen var slut. Ni vet sådana där upplevelser när allt får skärpa, hela ens liv tog plats under 90 minuter. Det var som en perfekt fylla, med gåshud, gråt, hjärtslag och total närvaro. Det tog 3 timmar med bil till Ramallah igår på grund av vägarbeten och när jag satte mig i salongen var jag alldeles mosig av trötthet men när de började dansa ställdes hela min kropp om, jag var där och ingen annanstans och det var som att kroppen anpassade sig till ett nytt läge.
På vägen hem var vi så upprymda av det vi sett, vi pratade och flamsade och bad taxichauffören stanna vid en supermarket och så köpte vi nötter och choklad och vi började prata om föreställningar vi sett som verkligen drabbat oss och så vidare. Någonstans mellan Ramallah och Bethlehem stannar vi vid en vägspärr och några militärer ber oss visa våra pass/ID:s och de står och dividerar en bra stund varpå de sedan säger att vi kan få åka, på ett villkor: ni får inte ha någon musik på i bilen, och inte heller några lampor (taxichauffören hade en stereo som blinkade blått). Okej, bra då vet vi.
Nu lyckades den idioten inte sabba vår stämning, och Mirna (en av skådisarna) har så mycket humor att vi sedan satt och drog en massa skämt om vad vi inte får göra i en bil för israelisk militär...men man blir ändå nedstämd. Det är svårt att sätta sig in i hur det skulle vara att leva här, på samma villkor som mina nyvunna palestinska vänner, för det är så omänskligt. Omänskligt i den mening att behöva stanna vid checkpoints och gå ur bussar och bilar, att behöva vänta vid vägspärrar (ibland i evighet) och att hela tiden behöva förhålla sig till en högre makt som är så oberäknelig.
Allt som de dagligen behöver stå ut med under denna ockupation är ofattbart för oss hemma i Sverige. Och allt jag tänker på, och det minns jag från förra gången jag var här, är: hur kan detta få pågå? Hur kan Israel få fortsätta? Med så många vettiga människor i världen borde vi ha satt ner foten för länge länge sen. Varför gör vi inte det? Bojkotta allt vad Israel heter tills de avslutar denna belägring. Jag vet att det är komplicerat och jag är varken naiv eller dum som tror att saker går att lösa hux flux. Och med tanke på hur länge problemen pågått härnere så är det uppenbart att det tar tid. Men det finns saker vi kan göra nu, och det är att på olika sätt skaffa sig kunskap om vad som egentligen pågår: läs böcker, se dokumentärer, kontakta olika organisationer, prata med folk som vistats i Palestina och som kan vittna om hur det faktiskt ser ut mm. Det krävs inte mycket tid för att närma sig den kunskapen, och ju fler vi är som motsätter sig denna ockupation, desto närmare är vi en förändring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar