Igår åkte jag till Hebron för att träffa Yes Theatre. Jag hade ordnat ett möte med dem och det var ett bra sådant, vi pratade om deras produktioner och ungdomsgrupper, vilken typ av ämnen de vill problematisera samt en del om framtida projekt. Yes Theatre jobbar nästan uteslutande med barn- och ungdomsverksamhet och de vill att jag ska komma dit och jobba med en grupp men jag kommer inte att hinna det. Nästa vecka har jag undervisning varje dag och sedan åker jag ju hem…hur som helst var det roligt att ses och snacka och man vet ju aldrig, kanske kommer jag dit och jobbar en annan gång.
Lämnade teatern och tog en känslosam promenad genom Hebron in i Tel Rumeida där jag bodde och jobbade under en månads tid sommaren 2007. Det var speciellt att komma tillbaka dit, för saker har knappast förändrats till det bättre. I Hebron finns flera israelsiska bosättningar och det som är speciellt i just Hebron är att bosättarna bor extremt nära palestinier. Jag hängde på en tur med TIPH (Temporary International Precense in the City of Hebron), en organisation som observerar vad som händer i Hebron och som rapporterar om detta till både israelisk och palestinsk polis.
Det var en sorglig rundvandring, full av historier om hur bosättarna trakasserar och attackerar palestinier på olika sätt. Verbalt och fysiskt, och detta medan israelisk militär tittar på. Inne i Hebron bor ungefär 600 bosättare som skyddas av 4000 soldater.
Igår när vi var inne i The Old Souq i Hebron kom sex soldater med automatvapen i högsta hugg, och överallt var det fullt av barn men det bryr de sig inte. Säkerhet i första hand, och givetvis säkerhet för bosättare och inte för palestinier. Vi passerade den vägspärr där jag för det mesta stod och observerade trakasserier mot palestinier, och där var allt sig likt. Palestinier får fortfarande köa för att ta sig ut till marknaden och i vägspärren sitter en bosättare tillsammans med två soldater. Detta är ett exempel på sådant som TIPH rapporterar om, att soldater och bosättare samarbetar vilket inte är tillåtet. Ja herregud, vad är inte tillåtet för israeler?
Om och om igen slås jag av hur bisarrt detta är. Så mycket av det jag ser påminner om förintelsen – dessa kontroller, visitering, grupper med väntande människor som inte vet vad som ska hända (nu handlar det inte om avrättning men tänk att aldrig veta hur ens dag kommer att se ut, ska jag få komma till jobbet eller har de stängt vägspärren, vad ska jag säga till min chef?), alla dessa vapen, sorgsna trötta ögon på förödmjukade palestinier och så vidare. Iakttagelserna och berättelserna tar aldrig slut, senast igår fick jag höra fullkomligt vidriga historier om vad israeliska bosättare är kapabla till.
Jag minns en gång i Hebron då jag kom gående helt ensam på Shouhada Street som är en gata som bosättare tagit över, palestinier får fortfarande gå där (dock ej köra bil/moped) men det är få som gör på grund av alla trakasserier. Jag minns att det kom fyra unga bosättarbarn gående längre bort, de kan inte vara mer än 10 år gamla. När vi möts tar de upp en flaska och kastar mot mig, spottar och ropar olika saker på hebreiska. Dessa pojkar var 10 år gamla! De vet inte mycket om världen, de vet ingenting om mig - men, vad det vet är att jag är en fiende fast vi aldrig träffats. Det är hemskt när hat växer sig starkare än kärlek. Tänk att hata så mycket, det måste äta upp en innefrån till slut.
Om ni vill veta mer om situationen i Hebron så besök TIPH:s hemsida, den är informativ och bra! www.tiph.org
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar