Jag var hos tandläkaren idag. Inte så ofta som min käft behöver ta sig dit, har aldrig haft något hål men behöver då och då ta bort tandsten. På vägen dit var jag nästan lite pirrig, sådär på g och lockad av att nu kommer det att kännas i käften. En riktig omgång ska jag få. Blås bort skiten, gör så att jag kan dra in luft mellan varenda tand tack! Jag lägger mig tillrätta i stolen, min tandläkare börjar jobba och jag förstår inte vad det är jag sett fram emot. Jag vet ju vad jag ska genomgå. Jag vet ju hur den där lilla klokraffsan ska in mellan mina tänder och jag vet hur det känns när den där minihögtryckssprutan silar sig ner längs tandköttet. Det är inte skönt Ullis. Det är inte spännande. Det är skitjobbigt. Jag spänner kroppen så mycket att jag slutar andas och de gånger hon tar paus drar jag in luft och tänker att jag aldrig någonsin mer ska se fram emot ett tandläkarbesök. Jag vill att det ska ta slut, det ilar något fruktansvärt och jag ligger på helspänn inför att det ska göra ännu mera ont. Så är vi färdiga och den första tanken jag tänker är: ”Det var inte så farligt!”.
Det har gått 5 sekunder sedan jag på allvar ville försvinna, och så hux flux är allt prima och hey baberiba va bra jag mår. Är jag dement? Hur fungerar jag? Från ett tillstånd som jag upplevde som fullkomligt vidrigt till ”ja men det där var väl inte så farligt!”. Och detta tycks vara ett återkommande beteende hos mig. Flera av oss kvinnor är ju bekanta med ”Mensvärken från helvetet” (numera på autogiro), ni vet den värken då man inte kan gå, stå eller sitta. Då man slutar tänka, det finns inget då, det finns inget sen det finns bara NU. Och just precis nu vill jag DÖ. Ofta har jag på känn att ”something’s going on down there” (haha jag vet ju att jag har mens, men nu syftar jag just till själva mensvärken), det mullrar och jag borde kunna räkna ut (efter 17 år med blod mellan bena) att en värk är på g. Och ändå gör jag ingenting. Jag tar inte någon tablett och jag lägger mig inte med värmekudde. Jag möter smärtan. Och i samma stund som vi ses så ångrar jag mig. Jag blev ju varnad! Jag fick information som tydde på att det skulle kunna bli riktigt jobbigt. Trots det tog jag det piano, jag drog på semester och ba: Åhåhå! snart är det dags och det kommer bli hur lugnt som helst. Nemas problemas. Nej Ullis, det är inte nemas problemas när du ligger med rygg- och magsmärtor och helst skulle vilja svimma in i sömn. Det är som att det står ett gäng byggnadsarbetare med hjälmar nere i en kloak (kul bild av min egen fitta) och ba: ”OKEJ GRABBAR, DÅ KÖR VI – ÖPPNA PORTARNA!” och så forsar varmt illrött blod fram genom tunnlarna. Tiden stannar. Världen stannar. Det dundrar fram med en sådan kraft att människor och djur kastar sig åt sidan, folk flyr i panik. Blodet kommer och ingen vet när störtfloden ska upphöra.
Vanligtvis tar besöket i helvetet ca 20-30 minuter, sedan övergår forsen i en å och det rinner på så bra att bygggubbarna tar kafferast. Jag ligger kvar i min säng, med händerna på magen och värmen från dom gör att jag börjar andas igen, musklerna ger med sig och det första jag tänker är: ”Så farligt var det inte”.
Lustigt att man är en guldfisk i sådana lägen. Att jag inte jobbar lite mer preventivt. Men det måste väl vara för att jag på nåt sätt ändå gillar att ett gäng byggkillar månad efter månad organiserar och sliter med markarbetet av min mens. Jag vill ju inte att de ska förlora jobben. Och dom gör trots allt ett väldigt bra jobb, det gäller ju att förbereda sig på att föda ut några riktiga byggjobbare en vacker dag och när det sker, ja då lär min mensvärk framstå som massage...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar