Hur kan en dag i veckan, oavsett aktivitet och umgänge ändå behålla nästintill samma karaktär vecka ut och vecka in? Hur går det till? Har denna dag någon agenda? Någon funktion, ett syfte, en baktanke? Vad vill den?
Det är söndag och jag vet precis vad som väntar. Ångest? Nej, det är inte ångest. Det är ett återkommande vägväl. En ny chans, en möjlighet att ändra på allt det där som just denna dag blir så påtagligt. Det är som att söndagen säger: ”Vet du vad? Ditt liv är nu. Inte imorgon, inte sen. Nu. Är du nöjd med det? Nöjd med ditt liv?”. Och så står jag där och känner att nej, jag vet inte om jag är nöjd, men jag är inte missnöjd heller. Och så blir jag stressad av att jag inte ens kan bestämma mig för en tydlig åsikt i frågan. Kom igen Ullis, du måste väl kunna stå på dig när det kommer till ditt eget liv – tyck något!
Och söndagen säger inte ett ord. Den behöver inte säga något och det vet den, söndagens tystnad väger tungt. Den ekar: ”Endast du kan bestämma hur du vill ha det”. VILL HA DET MED VAD? Mitt liv? Vad vill söndagen att jag ska göra? Förändra mitt jobb, min umgängeskrets, mitt kärleksliv, min lägenhet, min klädstil, mitt VAD? Varför hamnar vi här varenda vecka?
Jag förstår inte hur denna dag kan vara så framgångsrik. Det är ju jag som äger den! Jag är chef för idag och för imorgon. Jag är chef för hela jävla veckan men trots det så är det som att söndagen alltid gör som den vill. Den är där och glor på en. Agera eller inte agera. Låta det vara, fortsätta en vecka till för det gör ju ingen skillnad. Förra veckan gick ju fint. Vissa grejer var bra, andra sådär. Men vadå, det är väl så det är?
Förnuftet säger ”gå och lägg dig för du ska upp tidigt och grubbla lagom - du är väl bara bakis!”. Och söndagen säger ”det är fortfarande söndag och det är inte försent”.
Söndag alltså. Jag älskar dig, och jag kan bli så trött på dig. Du är veckans bästa dag och det måste vara för att jag tänker så mycket när jag är med dig. Man kan se det som en soppåse som stått hela veckan utan att jag slängt ut den, eller som ett bortglömt foto eller brev. Du väcker något. Fint, fult, viktigt, oviktigt, roligt, sorgset, konstigt, tröttsamt. Du gör något med mig och det känns.
Om jag slutar tänka så kommer söndagen att göra slut med mig. Hemsk tanke, tänk om vi två aldrig mer skulle ses? Jag stannar nog uppe ett tag till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar