Att vilja komplicera makt och kön – privat och offentligt del 1

Jag är kvinna och det har jag alltid varit. Kvinna i bemärkelsen att jag sett till biologin har ett honkön och att jag har förmågan att föda barn. Vid sidan om den biologiska aspekten finns kulturellt betingade föreställningar om vad det innebär att vara kvinna. Föreställningar som jag i många fall lever upp till men samtidigt ifrågasätter. Jag har långt hår och bär ofta kjol, jag målar mina naglar och går i högklackat. Det är uttryck som konnoterar något feminint, på samma sätt som kostym och slips kopplas som något maskulint. Jag föredrar att använda ord som feminint och maskulint framför kvinnligt och manligt, då jag anser att de senare är normerande. Kvinnligt och manligt är för mig ord som gör anspråk på ett evigt värde, ett slags essens. Hur skulle någon kunna kritisera mig för att jag går okvinnligt? Det är en omöjlighet, jag är ju kvinna. Att jag däremot går på ett icke-feminint sätt är en möjlighet, för maskuliniteter och femininiteter har båda könen tillgång till. Att jag har ett kvinnligt kön är alltså något som jag skriver under på, men vad det sedan innebär, och vad som förväntas eller inte förväntas av mig som kvinna är en hel vetenskap. Jag är övertygad om att allt detta andra är en social konstruktion, ett genus som betecknar ett socialt kön i motsats till det biologiska könet. Att jag föredrar att ha långt hår och måla mina naglar röda sitter inte i könet, det är något som jag lärt mig göra och trivas med. Eller att inte trivas med.

När blev jag då medveten om att jag är kvinna, närmare bestämt konsekvenserna av min könstillhörighet? När insåg jag att mitt kön i vissa fall var avgörande sett till de möjligheter och förutsättningar jag hade? Jag började intressera mig för feminism någon gång under högstadiet. Jag intresserade mig för jämställdhetsfrågor och gick med i Ung Vänster. Och jag minns att jag kunde bli förbannad över orättvisor kopplade till kön, såsom att killarna i klassen alltid lät mest och därmed fick mer uppmärksamhet. Eller att min yngre bror, yngst i en syskonskara på fyra med tre äldre systrar, ofta kom undan när det skulle diskas eller städas. Den typen av orättvisa irriterade mig oerhört. Bortsett från den typen av iakttagelser tror jag inte att jag särskilt ofta reflekterade över att jag var och är kvinna. Mitt kön stod inte i fokus.

När jag studerade teatervetenskap kom jag i kontakt med begreppet genus och började läsa genusteoretiker som Judith Butler, Tiina Rosenberg, Simone de Beauvoir m fl. Det var ett helt nytt ämne för mig, och det var ett otroligt tacksamt ämne för mig just då. Genusbegreppet möjliggjorde en befrielse från mitt kön, en befrielse som jag längtat efter men inte kunnat formulera. Plötsligt kunde jag analysera och reflektera över kön på ett helt nytt sätt. I och med att jag bestämde mig för att omfatta synsättet att kön är en social konstruktion, något jag formas till, så blev allt väldigt mycket mer intressant. Det fanns plötsligt valmöjligheter. Jag är inte mitt kön, jag är det jag vill vara. Jag minns att jag var arg, och lycklig. Arg över det oreflekterade och icke-medvetna, lycklig över att jag upptäckt och synliggjort det. Till en början var denna insikt enbart teoretisk, jag såg strukturer och beteenden som jag direkt kunde koppla till genus, kön och makt. Den praktiska biten kom långt senare, och jag tror att det måste få vara så. För att kunna förändra något krävs först en insikt om hur situationen ser ut, och därefter kan man med olika medel börja förändra den.

Kön är något vi gör, något som aktivt rör på sig och som går att påverka. "Man föds inte till kvinna, man blir det" hävdar Simone de Beauvoir och jag tror att hon har rätt. Jag har under mina 29 år lärt mig att spela rollen som kvinna. Jag vet inte om jag spelar den bra eller inte, om publiken är nöjd, men jag tror att det går ganska bra. Jag har i alla fall inte stött på några större problem på vägen. Och jag fortsätter spela den, dels för att det är den roll jag kan allra bäst, alltså en vanesak, dels för att jag blir bekräftad i rollen som kvinna. På samma sätt som en man blir bekräftad i mansrollen. Jag lever upp till bilden av hur en "normal" kvinna fungerar och beter sig, till vad som förväntas av mig. Jag förhåller mig till normen. Nu närmar vi oss något som jag tycker är extra intressant, nämligen hur jag som kvinna kan förhålla mig kritisk till en norm, trots att jag är en del av den. För så är det, jag är en vit medelklasskvinna som besitter en rad privilegier, där ett av dem faktiskt är att kunna kritisera och synliggöra den norm som jag själv är en del av. Det privilegiet är värdefullt och användbart. Jag kan välja att gå emot eller att gå med, sitta tyst eller skrika högt, eller att inte göra någonting alls. Men nu ska jag stå på scen. Jag ska göra det privata offentligt, och jag anser att jag har ett viktigt ansvarsområde när jag använder mig själv för att berätta en historia, nämligen att skapa distans mellan mig själv och rollen. Jag är inte rollen, och kommer aldrig att bli den heller. Jag klär mig i rollens mask, och denna mask utformar jag själv.