Jag vill träffa någon. Originellt va? Någon att garva och knulla med. Jag tror att det är mina främsta behov faktiskt. Någon som är minst lika rolig eller roligare än mig själv och mina kompisar. Och någon som gör mig roligare. Man vill ju liksom toppa till varandra. Sedan är det ju inte fy skam om människan är en vettig typ som det går att surra med om sånt som upptar ens tankar. Om pranks jag planerar att göra, om sketcher jag vill filma, om att jag saknar farmor och om deppiga kollegor som äter min energi. Någon att vädra skallen med helt enkelt.
Så jag var på dejt i veckan. Wille var namnet, 30 bast och arbetade tydligen som filmproducent. Vi åt sushi och snackade. Han snackade. Han började med att kommentera mitt val av maträtt, dissa min väska och påpeka att min träning inte är hälsosam. Kul kille. Hade jag i den stunden vetat hur de närmsta 2,5 timmarna skulle bli så hade jag rest mig upp och gjort ett ”kasta-sig-åt–sidan-stunt-hopp” ut från restaurangen. Det gjorde jag inte. Istället satt jag och servade människan. Jag blev ovanligt tyst (då jag inte ställde någon fråga rörande honom) log mjäkigt och med blicken lite flackande och tänkte: ”Vilken fantastiskt osympatiskt människa! Och han får äta lunch med mig?”.
När han har avbrutit mig i allt som jag påbörjat att samtala om, berättat hur mycket han gillar för- och efterfester då man kan ”dricka schyssta drinkar och dra på spotify” (för jevla crazy snubbe alltså!) och lyckats konstatera att den föreställning jag spelar just nu suger (utan att han själv sett den) så kanske man kan säga att lunchen borde gå mot sitt slut. Vad gör Ullis då? I ren panik/stumhet/chock föreslår jag en kaffe. En kaffe? Ullis - att du inte slog till på en långweekend med karln?! Är det inte härligt hur man liksom inte kan få nog av förnedring – här har jag ätit bajs extra allt till lunch och vad gör jag, jo jag beställer in efterrätt. Frivilligt!
I ytterligare en timme sitter jag med människan som då lyckas ifrågasätta den långfilm jag spelade in i somras, som han inte vet ett skit om men vad spelar det för roll – foderluckan går i ett och killen är så van vid monologform att han inte ser att publiken framför honom är död. Det finns inget samspel. Det flyger inte. Vilken roll spelar jag under denna föreställning? Statist utan repliker?
Jag frågar honom lite försiktigt om han dejtar mycket varpå kokosnöten svarar att han dejtat cirka 30 tjejer sedan i januari. Ja du, jag kan förstå det med tanke på att MAN BARA VILL TRÄFFA DIG EN ENDA GÅNG I HELA SITT JÄVLA LIV.
När jag äntligen lyckats avsluta dejten och ta mig hem är jag helt matt. Matt av att behöva spendera så mycket tid med en omogen dryg besserwisser. Såhär i efterhand frågar jag mig själv hur jag stod ut, och varför jag inte förklarade för snubben att vet du vad ditt pucko, jag tänder inte på killar som tycks tro att om jag trycker ner henne tillräckligt mycket så kommer hon vilja poppa upp och klamra sig fast på mig och tycka att ”den här killen är jävligt grym!”. DET FUNKAR INTE OCH FÅR INTE FUNKA SÅ! Jag blir först ledsen och arg, sedan stark och stadig av den här typen av dejter. Så visst gav det något, men kanske inte det jag hoppats på. För jag fick varken ligga eller garva.
Inatt ska jag drömma om Mia Skäringer och hennes mod som tidigare i afton fick Cirkus att gråta och garva, tystna och lyssna. Det är fanimej fitta i den bruden! Godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar