Magsuget efter fysisk smärta

Jag var hos tandläkaren idag. Inte så ofta som min käft behöver ta sig dit, har aldrig haft något hål men behöver då och då ta bort tandsten. På vägen dit var jag nästan lite pirrig, sådär på g och lockad av att nu kommer det att kännas i käften. En riktig omgång ska jag få. Blås bort skiten, gör så att jag kan dra in luft mellan varenda tand tack! Jag lägger mig tillrätta i stolen, min tandläkare börjar jobba och jag förstår inte vad det är jag sett fram emot. Jag vet ju vad jag ska genomgå. Jag vet ju hur den där lilla klokraffsan ska in mellan mina tänder och jag vet hur det känns när den där minihögtryckssprutan silar sig ner längs tandköttet. Det är inte skönt Ullis. Det är inte spännande. Det är skitjobbigt. Jag spänner kroppen så mycket att jag slutar andas och de gånger hon tar paus drar jag in luft och tänker att jag aldrig någonsin mer ska se fram emot ett tandläkarbesök. Jag vill att det ska ta slut, det ilar något fruktansvärt och jag ligger på helspänn inför att det ska göra ännu mera ont. Så är vi färdiga och den första tanken jag tänker är: ”Det var inte så farligt!”.
Det har gått 5 sekunder sedan jag på allvar ville försvinna, och så hux flux är allt prima och hey baberiba va bra jag mår. Är jag dement? Hur fungerar jag? Från ett tillstånd som jag upplevde som fullkomligt vidrigt till ”ja men det där var väl inte så farligt!”. Och detta tycks vara ett återkommande beteende hos mig. Flera av oss kvinnor är ju bekanta med ”Mensvärken från helvetet” (numera på autogiro), ni vet den värken då man inte kan gå, stå eller sitta. Då man slutar tänka, det finns inget då, det finns inget sen det finns bara NU. Och just precis nu vill jag DÖ. Ofta har jag på känn att ”something’s going on down there” (haha jag vet ju att jag har mens, men nu syftar jag just till själva mensvärken), det mullrar och jag borde kunna räkna ut (efter 17 år med blod mellan bena) att en värk är på g. Och ändå gör jag ingenting. Jag tar inte någon tablett och jag lägger mig inte med värmekudde. Jag möter smärtan. Och i samma stund som vi ses så ångrar jag mig. Jag blev ju varnad! Jag fick information som tydde på att det skulle kunna bli riktigt jobbigt. Trots det tog jag det piano, jag drog på semester och ba: Åhåhå! snart är det dags och det kommer bli hur lugnt som helst. Nemas problemas. Nej Ullis, det är inte nemas problemas när du ligger med rygg- och magsmärtor och helst skulle vilja svimma in i sömn. Det är som att det står ett gäng byggnadsarbetare med hjälmar nere i en kloak (kul bild av min egen fitta) och ba: ”OKEJ GRABBAR, DÅ KÖR VI – ÖPPNA PORTARNA!” och så forsar varmt illrött blod fram genom tunnlarna. Tiden stannar. Världen stannar. Det dundrar fram med en sådan kraft att människor och djur kastar sig åt sidan, folk flyr i panik. Blodet kommer och ingen vet när störtfloden ska upphöra.
Vanligtvis tar besöket i helvetet ca 20-30 minuter, sedan övergår forsen i en å och det rinner på så bra att bygggubbarna tar kafferast. Jag ligger kvar i min säng, med händerna på magen och värmen från dom gör att jag börjar andas igen, musklerna ger med sig och det första jag tänker är: ”Så farligt var det inte”.
Lustigt att man är en guldfisk i sådana lägen. Att jag inte jobbar lite mer preventivt. Men det måste väl vara för att jag på nåt sätt ändå gillar att ett gäng byggkillar månad efter månad organiserar och sliter med markarbetet av min mens. Jag vill ju inte att de ska förlora jobben. Och dom gör trots allt ett väldigt bra jobb, det gäller ju att förbereda sig på att föda ut några riktiga byggjobbare en vacker dag och när det sker, ja då lär min mensvärk framstå som massage...

Det luktar söndag

Hur kan en dag i veckan, oavsett aktivitet och umgänge ändå behålla nästintill samma karaktär vecka ut och vecka in? Hur går det till? Har denna dag någon agenda? Någon funktion, ett syfte, en baktanke? Vad vill den?
Det är söndag och jag vet precis vad som väntar. Ångest? Nej, det är inte ångest. Det är ett återkommande vägväl. En ny chans, en möjlighet att ändra på allt det där som just denna dag blir så påtagligt. Det är som att söndagen säger: ”Vet du vad? Ditt liv är nu. Inte imorgon, inte sen. Nu. Är du nöjd med det? Nöjd med ditt liv?”. Och så står jag där och känner att nej, jag vet inte om jag är nöjd, men jag är inte missnöjd heller. Och så blir jag stressad av att jag inte ens kan bestämma mig för en tydlig åsikt i frågan. Kom igen Ullis, du måste väl kunna stå på dig när det kommer till ditt eget liv – tyck något!
Och söndagen säger inte ett ord. Den behöver inte säga något och det vet den, söndagens tystnad väger tungt. Den ekar: ”Endast du kan bestämma hur du vill ha det”. VILL HA DET MED VAD? Mitt liv? Vad vill söndagen att jag ska göra? Förändra mitt jobb, min umgängeskrets, mitt kärleksliv, min lägenhet, min klädstil, mitt VAD? Varför hamnar vi här varenda vecka?
Jag förstår inte hur denna dag kan vara så framgångsrik. Det är ju jag som äger den! Jag är chef för idag och för imorgon. Jag är chef för hela jävla veckan men trots det så är det som att söndagen alltid gör som den vill. Den är där och glor på en. Agera eller inte agera. Låta det vara, fortsätta en vecka till för det gör ju ingen skillnad. Förra veckan gick ju fint. Vissa grejer var bra, andra sådär. Men vadå, det är väl så det är?
Förnuftet säger ”gå och lägg dig för du ska upp tidigt och grubbla lagom - du är väl bara bakis!”. Och söndagen säger ”det är fortfarande söndag och det är inte försent”.
Söndag alltså. Jag älskar dig, och jag kan bli så trött på dig. Du är veckans bästa dag och det måste vara för att jag tänker så mycket när jag är med dig. Man kan se det som en soppåse som stått hela veckan utan att jag slängt ut den, eller som ett bortglömt foto eller brev. Du väcker något. Fint, fult, viktigt, oviktigt, roligt, sorgset, konstigt, tröttsamt. Du gör något med mig och det känns.
Om jag slutar tänka så kommer söndagen att göra slut med mig. Hemsk tanke, tänk om vi två aldrig mer skulle ses? Jag stannar nog uppe ett tag till.

Att vilja komplicera makt och kön – privat och offentligt del 2

Genus är en lek, och teater är en lek. Jag spelar att jag är någon annan än den jag egentligen är. Och när jag nu gör det kan jag välja att inte lägga fokus vid kön, eller att faktiskt göra det. Att arbeta med en medvetenhet om kön är för mig ett användbart perspektiv i mitt gestaltningsarbete. Om man nu föredrar att arbeta ”könsblint” anser jag att man ska specificera varför man intar en sådan arbetshållning. Med tanke på hur mycket intressanta uttrycksmöjligheter det ger att problematisera kön, ska det för mig personligen mycket till för att inte arbeta med dessa frågor. Jag har svårt att se vilka fördelar det skulle innebär att välja bort ett genusperspektiv. Möjligtvis skulle man då få mer tid till andra perspektiv, men samtidigt utesluter inte det ena det andra. Jag säger inte att genusproblematiken ständigt behöver stå i fokus, jag menar bara att den inte behöver uppfattas som ett ok. Ett genusperspektiv i skådespelararbetet behöver inte ta tid och plats från andra perspektiv, utan kan bli ett perspektiv som finns med oavsett om det är uttalat eller inte.
Jag vill hellre göra en könsmedveten gestaltning än en könsblind sådan! Eftersom vi människor uppfattas på olika sätt utifrån vilket kön vi har, inte alltid men väldigt ofta, så menar jag att det spelar roll. Det spelar roll vilket kön jag tillhör och då är det bättre att vi ser det och försöker problematisera det än att ignorera det. Och när jag gestaltar kön på scen, vilket jag gör precis hela tiden, så visar jag också hur jag gestaltar kön i mitt privatliv. Det är här jag vill arbeta medvetet, jag vill distansera mig från mig själv.

Återigen, jag är inte rollen, och rollen är inte betjänt av att jag tror att jag är den. Bortsett från att jag förhoppningsvis hittar nya uttryck och berättar nya historier så stimulerar detta mig i mitt arbete. Jag vill veta vad jag gör, och inte gör på scen. Jag vill kunna välja vad folk ska se, jag gör mig själv ansvarig för vad jag väljer att göra och inte göra. Ju mer specifik jag blir i mitt arbete, desto tydligare blir mina val. Ett av mina mål som skådespelare är att kunna synliggöra en konstruktion, för att sedan kunna dekonstruera den. Därefter kan jag välja att bygga upp den på samma sätt som jag monterade ner den, eller att ändra något i uppbyggandet. Ju noggrannare jag arbetar och ju mer tid jag tar mig i det jag letar efter, desto mer komplexa porträtt och situationer kommer jag att finna. I mitt yrke som skådespelare krävs det att jag gör konstnärliga val, och det är att göra medvetna val.

Kokosnötter växer på träd, men det gör fan inte jag.

Jag vill träffa någon. Originellt va? Någon att garva och knulla med. Jag tror att det är mina främsta behov faktiskt. Någon som är minst lika rolig eller roligare än mig själv och mina kompisar. Och någon som gör mig roligare. Man vill ju liksom toppa till varandra. Sedan är det ju inte fy skam om människan är en vettig typ som det går att surra med om sånt som upptar ens tankar. Om pranks jag planerar att göra, om sketcher jag vill filma, om att jag saknar farmor och om deppiga kollegor som äter min energi. Någon att vädra skallen med helt enkelt.

Så jag var på dejt i veckan. Wille var namnet, 30 bast och arbetade tydligen som filmproducent. Vi åt sushi och snackade. Han snackade. Han började med att kommentera mitt val av maträtt, dissa min väska och påpeka att min träning inte är hälsosam. Kul kille. Hade jag i den stunden vetat hur de närmsta 2,5 timmarna skulle bli så hade jag rest mig upp och gjort ett ”kasta-sig-åt–sidan-stunt-hopp” ut från restaurangen. Det gjorde jag inte. Istället satt jag och servade människan. Jag blev ovanligt tyst (då jag inte ställde någon fråga rörande honom) log mjäkigt och med blicken lite flackande och tänkte: ”Vilken fantastiskt osympatiskt människa! Och han får äta lunch med mig?”.

När han har avbrutit mig i allt som jag påbörjat att samtala om, berättat hur mycket han gillar för- och efterfester då man kan ”dricka schyssta drinkar och dra på spotify” (för jevla crazy snubbe alltså!) och lyckats konstatera att den föreställning jag spelar just nu suger (utan att han själv sett den) så kanske man kan säga att lunchen borde gå mot sitt slut. Vad gör Ullis då? I ren panik/stumhet/chock föreslår jag en kaffe. En kaffe? Ullis - att du inte slog till på en långweekend med karln?! Är det inte härligt hur man liksom inte kan få nog av förnedring – här har jag ätit bajs extra allt till lunch och vad gör jag, jo jag beställer in efterrätt. Frivilligt!

I ytterligare en timme sitter jag med människan som då lyckas ifrågasätta den långfilm jag spelade in i somras, som han inte vet ett skit om men vad spelar det för roll – foderluckan går i ett och killen är så van vid monologform att han inte ser att publiken framför honom är död. Det finns inget samspel. Det flyger inte. Vilken roll spelar jag under denna föreställning? Statist utan repliker?

Jag frågar honom lite försiktigt om han dejtar mycket varpå kokosnöten svarar att han dejtat cirka 30 tjejer sedan i januari. Ja du, jag kan förstå det med tanke på att MAN BARA VILL TRÄFFA DIG EN ENDA GÅNG I HELA SITT JÄVLA LIV. 

När jag äntligen lyckats avsluta dejten och ta mig hem är jag helt matt. Matt av att behöva spendera så mycket tid med en omogen dryg besserwisser. Såhär i efterhand frågar jag mig själv hur jag stod ut, och varför jag inte förklarade för snubben att vet du vad ditt pucko, jag tänder inte på killar som tycks tro att om jag trycker ner henne tillräckligt mycket så kommer hon vilja poppa upp och klamra sig fast på mig och tycka att ”den här killen är jävligt grym!”. DET FUNKAR INTE OCH FÅR INTE FUNKA SÅ! Jag blir först ledsen och arg, sedan stark och stadig av den här typen av dejter. Så visst gav det något, men kanske inte det jag hoppats på. För jag fick varken ligga eller garva.

Inatt ska jag drömma om Mia Skäringer och hennes mod som tidigare i afton fick Cirkus att gråta och garva, tystna och lyssna. Det är fanimej fitta i den bruden! Godnatt.  

Att vilja komplicera makt och kön – privat och offentligt del 1

Jag är kvinna och det har jag alltid varit. Kvinna i bemärkelsen att jag sett till biologin har ett honkön och att jag har förmågan att föda barn. Vid sidan om den biologiska aspekten finns kulturellt betingade föreställningar om vad det innebär att vara kvinna. Föreställningar som jag i många fall lever upp till men samtidigt ifrågasätter. Jag har långt hår och bär ofta kjol, jag målar mina naglar och går i högklackat. Det är uttryck som konnoterar något feminint, på samma sätt som kostym och slips kopplas som något maskulint. Jag föredrar att använda ord som feminint och maskulint framför kvinnligt och manligt, då jag anser att de senare är normerande. Kvinnligt och manligt är för mig ord som gör anspråk på ett evigt värde, ett slags essens. Hur skulle någon kunna kritisera mig för att jag går okvinnligt? Det är en omöjlighet, jag är ju kvinna. Att jag däremot går på ett icke-feminint sätt är en möjlighet, för maskuliniteter och femininiteter har båda könen tillgång till. Att jag har ett kvinnligt kön är alltså något som jag skriver under på, men vad det sedan innebär, och vad som förväntas eller inte förväntas av mig som kvinna är en hel vetenskap. Jag är övertygad om att allt detta andra är en social konstruktion, ett genus som betecknar ett socialt kön i motsats till det biologiska könet. Att jag föredrar att ha långt hår och måla mina naglar röda sitter inte i könet, det är något som jag lärt mig göra och trivas med. Eller att inte trivas med.

När blev jag då medveten om att jag är kvinna, närmare bestämt konsekvenserna av min könstillhörighet? När insåg jag att mitt kön i vissa fall var avgörande sett till de möjligheter och förutsättningar jag hade? Jag började intressera mig för feminism någon gång under högstadiet. Jag intresserade mig för jämställdhetsfrågor och gick med i Ung Vänster. Och jag minns att jag kunde bli förbannad över orättvisor kopplade till kön, såsom att killarna i klassen alltid lät mest och därmed fick mer uppmärksamhet. Eller att min yngre bror, yngst i en syskonskara på fyra med tre äldre systrar, ofta kom undan när det skulle diskas eller städas. Den typen av orättvisa irriterade mig oerhört. Bortsett från den typen av iakttagelser tror jag inte att jag särskilt ofta reflekterade över att jag var och är kvinna. Mitt kön stod inte i fokus.

När jag studerade teatervetenskap kom jag i kontakt med begreppet genus och började läsa genusteoretiker som Judith Butler, Tiina Rosenberg, Simone de Beauvoir m fl. Det var ett helt nytt ämne för mig, och det var ett otroligt tacksamt ämne för mig just då. Genusbegreppet möjliggjorde en befrielse från mitt kön, en befrielse som jag längtat efter men inte kunnat formulera. Plötsligt kunde jag analysera och reflektera över kön på ett helt nytt sätt. I och med att jag bestämde mig för att omfatta synsättet att kön är en social konstruktion, något jag formas till, så blev allt väldigt mycket mer intressant. Det fanns plötsligt valmöjligheter. Jag är inte mitt kön, jag är det jag vill vara. Jag minns att jag var arg, och lycklig. Arg över det oreflekterade och icke-medvetna, lycklig över att jag upptäckt och synliggjort det. Till en början var denna insikt enbart teoretisk, jag såg strukturer och beteenden som jag direkt kunde koppla till genus, kön och makt. Den praktiska biten kom långt senare, och jag tror att det måste få vara så. För att kunna förändra något krävs först en insikt om hur situationen ser ut, och därefter kan man med olika medel börja förändra den.

Kön är något vi gör, något som aktivt rör på sig och som går att påverka. "Man föds inte till kvinna, man blir det" hävdar Simone de Beauvoir och jag tror att hon har rätt. Jag har under mina 29 år lärt mig att spela rollen som kvinna. Jag vet inte om jag spelar den bra eller inte, om publiken är nöjd, men jag tror att det går ganska bra. Jag har i alla fall inte stött på några större problem på vägen. Och jag fortsätter spela den, dels för att det är den roll jag kan allra bäst, alltså en vanesak, dels för att jag blir bekräftad i rollen som kvinna. På samma sätt som en man blir bekräftad i mansrollen. Jag lever upp till bilden av hur en "normal" kvinna fungerar och beter sig, till vad som förväntas av mig. Jag förhåller mig till normen. Nu närmar vi oss något som jag tycker är extra intressant, nämligen hur jag som kvinna kan förhålla mig kritisk till en norm, trots att jag är en del av den. För så är det, jag är en vit medelklasskvinna som besitter en rad privilegier, där ett av dem faktiskt är att kunna kritisera och synliggöra den norm som jag själv är en del av. Det privilegiet är värdefullt och användbart. Jag kan välja att gå emot eller att gå med, sitta tyst eller skrika högt, eller att inte göra någonting alls. Men nu ska jag stå på scen. Jag ska göra det privata offentligt, och jag anser att jag har ett viktigt ansvarsområde när jag använder mig själv för att berätta en historia, nämligen att skapa distans mellan mig själv och rollen. Jag är inte rollen, och kommer aldrig att bli den heller. Jag klär mig i rollens mask, och denna mask utformar jag själv.

Håll i hatten, nu åker vi!

Den är här nu. En ny megafon, ett nytt rum att väsnas i.

Det räcker inte med facebook och twitter, stand-up och teater - jag behöver ytterligare ett forum där min majbrasa kan få ryka fritt. På denna blogg kommer jag att skriva om sådant som inspirerar, engagerar, förbannar, peppar, deppar och får mig att go knatter knatter på datorn.

Viktigt och oviktigt, roligt och mindre roligt. Jag lovar ingenting förutom att jag ska skriva. Gilla eller ogilla. Tyst kommer jag inte att vara. Morsning!