Skrattar hela vägen hem från Al Rowwad

Har just lämnat Al Rowwad Cultur & Drama Center i Aida Refuge Camp och man kan lugnt säga att jag skrattar hela vägen hem. För er som läst mina tidigare inlägg så vet ni att det varit med blandade känslor som jag tränat kidsen på Al Rowwad…de är ömsom underbara, ömsom djävulskt jobbiga. Förra veckan följde min polare John med och fick en inblick i hur jag försökte beskriva mina övningar på katastrofal arabiska (rena rama rövarspråket) blandad med kackig engelska och kommunikationen var ett skämt. Av någon anledning ger jag mig ofta fan på att försöka introducera rätt avancerade övningar, som idag…
Vi värmde upp med lite hederlig fruktsallad, första gången med dem faktiskt, och det visade sig vara en hit. De ville pågå i evighet så till slut fick jag bryta det hela för att förklara hur mördarleken går till. Det gick hyfsat och vi kom igång med leken. Problemet var bara att det var kassa skådisar och mördade hej vilt till höger och vänster och sket i att deras polare bevittnade det hela (och då blev de ju anklagade och dog själva!). Det bästa var när alla slöt ögonen och jag utsåg en mördare genom att lägga mina händer på flickans axlar och sedan sa jag: ”Okej, nu har vi en mördare här, så watch out, man vet aldrig vem det är…”, varpå flickan säger: ”Det är ju jag!”. Gruppen drabbades av en skrattattack som pågick i typ 10 minuter…
Efter mördarleken gav vi oss på hopprepet och först var många rädda för att hoppa men efter en stund fick de smak för det och som max hoppade sex stycken fnissande flickor i repet samtidigt. Ångrar nu att jag inte tog kort för det var så jäkla fint och vi hoppade tills de var helt slut.
Så trots öronbedövande ljudnivå, flams & trams och komplicerad kommunikation är jag glad att jag fått hänga på Al Rowwad för hur jobbiga de än är så är de ruggigt charmiga.
Nu sitter jag på ett favvoställe i Bethlehem och planerar morgondagens undervisning på Universitetet. Ska träna en Dabkeh-grupp (folkdans) och det blir en blandning av fysträning och kontaktimprovisation.

Det är hett här, uppemot 35 grader och alla klagar på värmen (snart även jag) och imorgon ska det tydligen bli ännu varmare. Rekordet för mig var när jag var här sommaren 2007 och besökte Jericho, då var det 47 garder. Phuu.
Igår åkte jag till Ramallah över dan för att kolla på repetitionerna av ”Money, Money…”, den produktion som Ashtar och Al-Harah gör ihop. Den handlar om hela biståndsproblematiken, hur ska Palestina förhålla sig till bistånd och typ ”bistånd till vilket pris?”. Jag var med på kollationeringen för en månad sedan och följde då otroligt intressanta diskussioner kring ämnet. Det var kul att se vad de arbetat fram, trots att de har långt kvar och trots att de igår verkade ha kört fast. Premiären skulle ha varit på tisdag i nästa vecka men är uppskjuten till i höst. Hoppas det blir en bra föreställning för ämnet sätter igång mycket i skallen. Igår under repet så använde de sig av mig och ställde en del frågor, i likhet med forumteater, de stoppar och frågar publiken: hur skulle du gjort här? Och det var inga lätta frågor att svara på! Haha, så fort jag tyckte att "ja men va fan Ullis, där var du skarp", så kom de med en motfråga. Så fortsätter de i denna riktning kommer publiken att grillas rejält.
Annars händer det inte så mycket här. Dagens samtalsämne är givetvis New Star där en av Mirnas & Georges nära vänner medverkar. Det är endast tre personer kvar och ikväll är finalen, och sedan pågår röstningen fram till söndag då en vinnare koras. Igår kväll satt vi på den restaurang i Bethlehem där denne George (som är med i tävlingen, en annan George än den jag hänger med) brukar uppträda (hans pappa äger stället) och pappan delade ut kontantkort till alla gäster så att de kunde rösta på hans son. På ett kontantkort för 50 NIS (ca 80 kronor) kan man rösta 100 gånger och George, Mirna och Ahmad gjorde inget annat än röstade röstade röstade. Jag rökte vattenpipa och kollade på. Idag berättade George att han röstat 2500 röster på sin kompis igår. Please…detta är så sjukt, de som tjänar pengar är ju Jawal (operatören) och George sa själv att det vore bättre om vänner och släkt la pengarna i en pott så att killen kan spela in en platta istället för att sms-rösta som idioter. Hur som helst är finalen ikväll och George och Mirna är minst sagt peppade.
Hörs å störs hörrni, nu ska jag hem!

Söndagskänsla deluxe

Jag sitter i min lägenhet i Beit Jala, tuggar nötter och kollar på gamla Pyjamasklipp. Om jag fick önska mitt drömjobb just nu så skulle det vara att göra hyss á la Pyjamas på heltid. Jag borde anställa mig själv genast för jag har hur många bra hyss som helst på g, och det enda som behövs är någon som filmar det.
Behöver roas ikväll. Har visserligen varit ledig hela dagen och spenderat tiden i Döda havet så jag har inte direkt rätt att klaga men det har ändå varit en rätt ansträngande dag. Åkte till Jericho med en av familjen söner (som jag hyr lägenheten av) och det visade sig att vi hade väldigt olika åsikter om saker och ting och ju längre vi hängde desto jobbigare blev dagen. Så när vi kom hem vid halvåtta efter 8 timmars umgänge kände jag för att fysträna alternativt skriva ännu en blogg om hur tröttsamt det är med män som klappar en på huvudet. Jag valde istället att laga käk och youtuba humor. George hörde av sig och undrade om vi skulle ses över en vattenpipa i Bethlehem, men jag bangade, är helt slut efter denna dag. Nog om det.
I förra veckan fick jag spontanbesök av min kompis John. Han tog sig ner hit för 4 dagars häng, imponerande tycker jag. Vi gjorde Jerusalem, Ramallah, Bethlehem & Jericho (Döda havet) och hann med käk, öl, yatzy, vändtia, mycket taxi, lite sömn, en hel del vattenpipa och alldeles för många turistkort där det ser ut som att vi är ihop. Sjukt fint med besök, väldigt roligt att ha någon hemifrån som kommer ner och ser vad jag gör och vilka jag hänger med här.

I lördags tränade jag dansgruppen. Hej kom å hjälp mig alltså. I Palestina kommer ingen i tid, det existerar inte. Kommer man i tid är något jävligt fel. Jag skulle träna dem mellan 14.30-17 och när klockan var 14.45 dök den första upp. Vid 15 var alla på plats och det är inte så att de dyker upp och liksom yalla! nu kör vi, nej nej, de dyker upp som att de verkligen var efterlängtade (vilket de visserligen är men ändå) och förväntar sig en liten "tjena tjena-kolla läget-stund" med alla. Jag blir tokig. Sedan tränade jag såklart skiten ur dem, vi hoppade bland annat hopprep i en timme och den timmen var inte rolig för någon kan jag säga…
I veckan tränar jag dansgruppen, de galna ungarna på Al Rowwad, två olika dramagrupper plus en ny dansgrupp som håller till vid Universitetet. Alltihop blir väldigt skoj tror jag.
Igår var jag på ”dansfest” i Bethlehem, på en stor restaurang med levande musik och massa folk och de tvingade mig att dansa någon form av magdans och jag är evigt tacksam över att detta inte finns dokumenterat för jag blir röd i ansiktet av skam när jag tänker på hur det måste ha sett ut. Morsning!
Ps. Bilden är från en husvägg i Bethlehem ds.

Tillbaka i Hebron

Igår åkte jag till Hebron för att träffa Yes Theatre. Jag hade ordnat ett möte med dem och det var ett bra sådant, vi pratade om deras produktioner och ungdomsgrupper, vilken typ av ämnen de vill problematisera samt en del om framtida projekt. Yes Theatre jobbar nästan uteslutande med barn- och ungdomsverksamhet och de vill att jag ska komma dit och jobba med en grupp men jag kommer inte att hinna det. Nästa vecka har jag undervisning varje dag och sedan åker jag ju hem…hur som helst var det roligt att ses och snacka och man vet ju aldrig, kanske kommer jag dit och jobbar en annan gång.
Lämnade teatern och tog en känslosam promenad genom Hebron in i Tel Rumeida där jag bodde och jobbade under en månads tid sommaren 2007. Det var speciellt att komma tillbaka dit, för saker har knappast förändrats till det bättre. I Hebron finns flera israelsiska bosättningar och det som är speciellt i just Hebron är att bosättarna bor extremt nära palestinier. Jag hängde på en tur med TIPH (Temporary International Precense in the City of Hebron), en organisation som observerar vad som händer i Hebron och som rapporterar om detta till både israelisk och palestinsk polis.

Det var en sorglig rundvandring, full av historier om hur bosättarna trakasserar och attackerar palestinier på olika sätt. Verbalt och fysiskt, och detta medan israelisk militär tittar på. Inne i Hebron bor ungefär 600 bosättare som skyddas av 4000 soldater.
Igår när vi var inne i The Old Souq i Hebron kom sex soldater med automatvapen i högsta hugg, och överallt var det fullt av barn men det bryr de sig inte. Säkerhet i första hand, och givetvis säkerhet för bosättare och inte för palestinier. Vi passerade den vägspärr där jag för det mesta stod och observerade trakasserier mot palestinier, och där var allt sig likt. Palestinier får fortfarande köa för att ta sig ut till marknaden och i vägspärren sitter en bosättare tillsammans med två soldater. Detta är ett exempel på sådant som TIPH rapporterar om, att soldater och bosättare samarbetar vilket inte är tillåtet. Ja herregud, vad är inte tillåtet för israeler?

Om och om igen slås jag av hur bisarrt detta är. Så mycket av det jag ser påminner om förintelsen – dessa kontroller, visitering, grupper med väntande människor som inte vet vad som ska hända (nu handlar det inte om avrättning men tänk att aldrig veta hur ens dag kommer att se ut, ska jag få komma till jobbet eller har de stängt vägspärren, vad ska jag säga till min chef?), alla dessa vapen, sorgsna trötta ögon på förödmjukade palestinier och så vidare. Iakttagelserna och berättelserna tar aldrig slut, senast igår fick jag höra fullkomligt vidriga historier om vad israeliska bosättare är kapabla till.
Jag minns en gång i Hebron då jag kom gående helt ensam på Shouhada Street som är en gata som bosättare tagit över, palestinier får fortfarande gå där (dock ej köra bil/moped) men det är få som gör på grund av alla trakasserier. Jag minns att det kom fyra unga bosättarbarn gående längre bort, de kan inte vara mer än 10 år gamla. När vi möts tar de upp en flaska och kastar mot mig, spottar och ropar olika saker på hebreiska. Dessa pojkar var 10 år gamla! De vet inte mycket om världen, de vet ingenting om mig - men, vad det vet är att jag är en fiende fast vi aldrig träffats. Det är hemskt när hat växer sig starkare än kärlek. Tänk att hata så mycket, det måste äta upp en innefrån till slut.

Om ni vill veta mer om situationen i Hebron så besök TIPH:s hemsida, den är informativ och bra! www.tiph.org

Jag vill inte bli räddad

Jag vet inte hur jag ska börja detta inlägg för ämnet är omfattande och komplicerat. För de som känner mig väl är det inget nytt ämne och detta är frågor och tankar som snurrat i min skalle ett bra tag.
Jag har länge intresserat mig för frågor kopplade till genus- och jämställdhet för att det varit centrala ämnen i mitt eget liv. Jag har vigt timmar, tankar, ilska, dagböcker, gråt (ibland skratt i gråten), diskussioner, bråk, texter, ork, mod och massa mer till dessa frågor.
Häromdagen satt jag och tänkte på allt i en salig blandning - jämställdhet, manligt/kvinnligt, genus, att vara kvinna idag och så vidare och jag tänkte: fy fan va trött jag är på dessa ämnen. Jag orkar inte bry mig längre! Det kändes som aska i mitt bröst, en närmast likgiltig känsla över frågor som jag tidigare gastat mig hes över.

Dagen efter läser jag ut Erica Jongs ”Rädd att flyga”. Jag sitter på taket i varm sol och salta tårar rinner ner i mina mungipor. Jag grinar för att så lite har hänt och så mycket är sig likt. Jong skrev ”Rädd att flyga” 1973 och hade jag läst boken för 10 år sedan tror jag att den hade kunnat fungera som en handbok i självförsvar. Boken är kuslig för hon beskriver så många situationer som jag känner igen mig i och som jag hade velat vara utan. Män män män. Hela boken handlar egentligen om män i kombination med henne. Hennes längtan efter män och hennes avsky inför att längta efter någon annan än sig själv. Hon letar och söker efter sätt att leva sitt liv på, med eller utan en man/flera män vid sin sida och det slutar med att hon ligger ensam i ett badkar. Alla borde läsa Jong, män som kvinnor, hon blottar hela sig själv och delar med sig av rädslor och drömmar och sjuka idéer och begär. Hon vill så mycket och blir aldrig klok på hur hon vill ha det och jag står i samma jävla dike som hon. Boken är som en chipspåse, det var hemskt att läsa ut den för jag ville genast ha mer!

När jag läst ut boken döljer jag tårarna med mascara, äter en burk hommus och beger mig ut för att möta min vän George. Klockan är runt middagstid och på väg till Bethlehem är det som vanligt många som tittar på mig (jag är fortfarande en främling här såklart), folk frågar om jag vill ha en taxi och många ropar ”Hello”. En bil passerar och en man ropar åt mig, jag fortsätter gå. Bilen gör en u-sväng och kör åt mitt håll, mannen ropar: ”Hello, hello, where are u going?”. ”Excuse me, why are u asking?, svarar jag. ”What’s your name?” frågar mannen och ignorerar helt att jag ställde en motfråga. ”What?” säger jag och låtsas som om jag inte hörde vad han sa. Han fortsätter: ”Can I help you?”. ”No”, svarar jag lugnt och fortsätter nerför backen.
Ett kvarter längre ner tutar en taxichaufför åt mig, en tutning som frågar om jag behöver en bil. Jag svarar nej tack på arabiska och fortsätter gå. Mannen ger sig inte. Han kör efter. Än en gång skakar jag på huvudet och tackar nej till chauffören. Han ser förvirrad ut. Jag fortsätter gå och känner hur det mullrar inom mig. Taxichauffören gör ett sista försök och kör upp bredvid mig och försäkrar sig en sista gång om denna ensamma unga kvinna inte ändå ska åka taxi istället för att gå. Nej tack svarar jag med blicken riktad framåt, fast beslutsam om att bara ta mig uppför backen och hoppas George väntar vid rondellen.

Ihärdiga människor finns överallt, och framförallt där det finns pengar att tjäna. Men i detta fall kan jag inte låta bli att se ett mönster. Hur kommer det sig att det enbart är män som tar kontakt? Hur kommer det sig att det oftast är äldre män? (som borde inse att deras chanser hos mig, om det nu är intresserade av ngt annat än att enbart hjälpa en vilsen turist att hitta hem, är lika med obefintliga). Hur kommer det sig att de ofta frågar om jag har pojkvän? Vilket för mig är en fråga som är lika irrelevant som att fråga huruvida jag har en farmor eller ej. Det borde finnas andra frågor som kommer före.

Förra året reste jag tillsammans med en vän till Tunisien. För det mesta hängde vi ihop men jag minns en dag då jag var ute själv och strosade på stan. En fullkomligt outhärdlig dag vill jag minnas. Män i alla möjliga åldrar förföljde mig, ställde frågor och kom med förslag om att vi kunde ta ett glas ihop eller äta en middag. Givetvis enbart som vänner. Vänner? Vänner upp i min jävla röv. Dessa män, i sällskap med alldeles för många andra som jag träffat runt om i världen OCH hemma i Sverige (för detta är ju uppenbarligen något som sprider sig, i vissa fall är det kopplat till kultur men för det mesta verkar det vara universellt) har ingen som helst respekt för att nej betyder nej. Till och med ”nej tack jag behöver inte din hjälp, jag vet vart jag ska, men tack för att du frågade och ha en bra dag!” går in. Jag vet inte vad som skulle kunna få dem att sluta? Konversation fungerar uppenbarligen inte. Vi kan ta gubben här i Beit Jala som ett exempel, han har de senaste dagarna både ringt & besökt Marina för att få tag på mig. När jag var ute och promenerade tidigare i veckan körde han förbi mig med sin bil och föreslog att vi skulle åka ut i skogen för han ville visa mig ett vackert ställe, och jag tackade nej, med en ursäkt om att jag var stressad till teatern. Han envisades och sa att det inte skulle behöva ta lång tid, och hallå, han ville ju visa mig skogen!!! (som att jag borde vara tacksam över att en gammal gubbe vill spendera sin tid med mig?) Tack men nej tack sa jag bestämt varpå han verkade ta illa upp.

Hur ska man göra? I våras när jag började träna mycket på gym (manlig miljö) störde jag mig på män som ville konversera kl 06 på morgonen, män som kommenterade hur hårt jag tränade och män som glodde obehindrat på mig. Jag diskuterade detta med vänner och de flesta sa: var inte så trevlig, gör klart från första början att du vill träna ifred.
Är det antingen eller? Antingen så måste man vara övertydlig från början och verkligen köra stoneface och inte hälsa på en kotte och bygga en mur som säger att jag vill inte prata med någon, eller så får man ta smällen och dras med alla dessa män? Finns det inget mellanting? Går det inte att kommunicera med dem? Det verkar inte så eftersom de saknar respekt för mig, och säkert för en massa andra kvinnor (och män, vad vet jag).

Den där dagen i Tunisien förra året var en enda lång pärs. Jag gick omkring och bet ihop käken för att se så sur ut som möjligt, med blicken i backen och någon vidare shoppingtur var det knappast eftersom jag aldrig hann stanna någonstans innan en man hade hunnit haffa mig. Minns att jag kom hem till hotellet och försökte berätta allt för min kompis (som är kille) och han lyssnade och försökte trösta mig men kommer nog ändå aldrig riktigt kunna förstå hur det kändes för mig. Jag var helt slut efter en dag i den manliga blicken. Samma känsla var det häromdagen och jag förstår inte att det ska behöva vara såhär.

Jag gör ingenting. Jag går på en jävla gata. Jag är inte lättklädd, har fan mer kläder på mig än en februaridag i Sverige. Jag undrar varifrån de får modet. Modet att gå på som de gör och att inte ge sig. För det måste väl ändå krävas mod att ta för sig som de gör. Eller är det snarare ren nonchalans? De kanske inte behöver mod för att jag är lika ofarlig som en mager skabbkatt? De dyker upp i tid och otid som om de kommer för att rädda mig. Rädda mig från min ensamhet. Behöver jag räddas? Ser jag vilsen ut? Klarar jag inte av att be om hjälp på egen hand?

Det värsta av allt är att dessa få män sabbar för resten. De skapar ett filter mellan mig och män i liknande situationer, det ger mig fler förutfattade åsikter än vad jag behöver. Jag har nog av dem. Ett filter i situationer då jag skulle vilja vara naiv men hinner tänka ”nej, han vill nog inte bara hjälpa mig, han har någon baktanke med detta”. Och det är synd, väldigt synd. Jag får helt enkelt påminna mig själv om att alla feminister inte är kvinnor och att alla kvinnor inte är feminister.
Jag kommer att somna grubblandes ikväll, oförstående över att mitt kön fortfarande syns mer än mitt jag. Och trött på jämställdhetsfrågor blir jag nog aldrig.

Livet lunkar på i Beit Jala

Idag blåser det som fan här. Har varit ute och gått med dansgruppen varje morgon denna vecka. Eller ja, grupp och grupp, med delar av gruppen om man säger så…som max 2 personer/tillfälle. Haha! Jag begriper inte riktigt när de planerar att komma i form?! Tydligen inte denna vecka..hur som helst har vi gått lite olika sträckor varje dag vilket har varit skoj, känns snart som jag sett det mesta här i området.
Nu undervisar jag de kommande tre dagarna men annars har veckan varit ganska lugn. Igår blev jag hembjuden till Ahmed och hans familj (han har 4 syskon!) på lunch och det var väldigt trevligt och gott. Även om det smakar mumsfilibaba så gäller det att äta sakta och strategiskt, för så fort man börjar närma sig hälften av den portion man blivit serverad, så fyller de på mer och det är nästan omöjligt att tacka nej. Det går, men det blir som en diss. Vill minnas en gång i Hebron då jag och Lilith (dansk aktivist) blev bjudna på middag av en familj och jag hade inte ätit kött på en månad och de serverade mig en normalstor tallrik med enbart kött.
Dessvärre var detta inget skämt, det var ett BERG av kebabkött på min tallrik och jag åt och åt, och till detta serverades sallad, pommes & BRÖD vid sidan om. När jag nästan var klar och typ inte kunde röra mig för att jag höll på att baja ner mig så ringer några kompisar och säger att vi måste komma fort som fan för att några bosättare höll på att tända eld på en olivlund, så jag minns att jag sprang genom Hebrons branta gator och hela jag var fylld av kebab. Så mycket tryckte jag dock inte i mig igår, jag mådde prima efter lunchen och promenerade hem via Bethelhem.
På vägen hem såg jag en sak som jag inte kan låta bli att skratta åt, även om jag vet att det egentligen bara är sorgligt. Jag såg en kvinna i burka, den första sedan jag kom till Beit Jala faktiskt, de flesta är ju kristna här så burka är väl inte det första de plockar fram ur garderoben. I alla fall så gick denna kvinna i en kolsvart burka som hade någon slags nätfiltrerat hål för att kunna se, saken var bara den att det lilla hålet inte räckte. Så denna kvinna försöker ta sig fram, i ett sjukt trafikerat Bethlehem, och det ser fullkomligt livsfarligt ut. Det ser ut som att hon leker blind-lek med sig själv. Och jag är fullt medveten om att detta är hemskt, stackars människa som av olika anledningar valt eller tvingats att leva som hon gör. Det som slog mig var bara att någonstans säger det sig självt, nej! om du ska korsa Hornsgatan i rusningstid så ha inte något svart stort skynke framför ögonen…
På söndag firar Israel Independence day och förberedelserna inför denna högtid (?) är enorma. Häromdagen flög det sex gigantiska helikoptrar över Beit Jala, fram och tillbaka, och tydligen kommer ”säkerheten” att förstärkas ytterligare. Israel firar att de har ett land, Palestina sörjer det land de hade. På söndag ska jag och George på en stor manifestation som går under namnet ”The Third Intifada”, tanken är att det ska vara en fredlig icke-våldsaktion (runt om i hela världen) och jag hoppas att det blir stor uppslutning till denna demonstration.

Ikväll ska jag, George och Mirna (se bilden) på Palestinas Idol. Det är deltävling i Bethlehem och vi har köpt biljetter. En kompis till dem är med och han har gått väldigt långt så det ska bli skitspännande!
Nu ska jag förbereda eftermiddagens undervisning med ”the crazy kids” på Alrowwad Cultur Center. Ciao!

Full rulle med Ulle

Igår tränade jag dansgruppen som ska till Liverpool på streetfestival. Visade dem mitt absolut bästa dancemove on tha floor och sen avslutade jag passet. Nähähä, icke! Jag gav dem ett svettigt fredagsös och därefter två timmars kontaktimprovisation. När vi var färdiga köpte vi med oss en massa mumsigheter: bröd, hommus, foul, sallad & feta mm. och tog en taxi till teatern. Satt på verandan och surrade ett bra tag. Efter det drog jag hem och skulle lyssna på min dagliga låt av Stephen Simmonds (varje dag får jag välja en låt av honom, vilken jag vill och så kan jag bara ta det lugnt och lyssna). I alla fall fungerade inte ljudet på min dator och teknikgeniet Ullis kunde snabbt lokalisera problemet. Datorn måste på support och det ska ske imorgon. Oroligt läge! De flesta vet ju att relationen till min dator liknar den som en mor har till sitt barn, men jag försöker helt enkelt bara andas och tänka att det som sker det sker. Insha'Allah!
När jag insåg att jag och Stephen inte skulle mötas gick jag en trappa upp och hängde lite med min hyresvärd. De hade sina barnbarn på besök, två fullkomligt galna ungar som verkar ha specialiserat sig på stuntskills redan vid fyra års ålder. De kastade sig fram genom lägenheten och eftersom de inte har så många års erfarenhet av den typen av profession blandades mängder av duns med gråt. Vid niotiden ursäktade jag mig och gick hem, tog en dusch och beställde sedan en taxi till Bethlehem. Ahmed, en av skådisarna på teatern, jobbar på en restaurang och hade föreslagit att jag skulle titta förbi. Kom dit och beställde in halva menyn: sallad, ostpiroger och köttcigarr, bröd och labaneh, vattenpipa och milkshake. Kände mig som en gris där jag satt och mumsa för mig själv, med världens utsikt över en bosättning. Tack och lov var det mörkt så det gick inte att urskilja vad det var. Ahmed jobbade för fullt men då och då slog han sig ner och tog en cigg och snackade lite. När han slutade jobba vid elva drog vi till en bar i Beit Jala och drack vin, George (Marinas assistent) kom också förbi.
Idag har jag varit ute och gått och apropå bosättningar så råkade jag traska rakt in i en sådan idag utan någon som helst aning om att det var en bosättning. Jag tog en långpromenad åt ett nytt håll o traskade på för mig själv och så hux flux tittar jag upp på ett tak och där står en israelisk militär med en k-pist i handen. Inte sköna söndag direkt…vände och gick åt det vanliga hållet istället.
På eftermiddagen var jag i en av Beit Jalas största kyrkor tillsammans med Marina och hela hennes släkt för hon hade två kusinbarn som skulle konfirmeras. Det var mycket intressant faktiskt, har aldrig varit på en konfirmation och det var massor med folk och det hela tog nästan 3 timmar. Efter det åkte vi hem till Marina och åt middag, sedan iväg till invigningen av en ny frisörsalong i Bethlehem. Haha! För närvarande ser jag ut som fan i håret och när jag klev in där kändes det typ som att en soppåse hittat till sällskapet. ALLA i hela salongen hade världens frisyrer med slingor och färgning och allt möjligt och jag kände mig som en död peruk. Som tur var blev vi inte långvariga där, drack ett glas konstig juice och kände mig ful. Sedan tillbaka till Beit Jala.
När det gäller gubben jag skrev om sist så kan jag ju säga att han satte sin sista potatis (i en åker han krattat själv) i fredags eftermiddag då han åter bestämde sig för att göra ett oväntat hembesök här hemma. Jag var precis på väg ut då grannfrun knackade på och sa att det är någon som söker dig. Nej nej nej, tänkte jag, insåg på en gång att det var gubben i lådan (så många känner jag trots allt inte i Beit Jala). Jaha tjena tjena, jo då var det ju så att han hade försökt nå mig och han ville bara försäkra sig om att vi skulle äta middag senare samma kväll OCH sedan ville han säga att han vill att vi åker till Jericho någon dag och att vi går ut i skogen och vandrar. GALNA GUBBE! Vi känner inte varann och vad, jag måste faktiskt fråga, vad får dig å tro att jag skulle vilja umgås så mycket med dig? Vi har ingen direkt koppling till varann och jag jobbar faktiskt på dagarna, plus att det finns helt andra personer som jag hellre umgås med.
Synd för honom att han inte kan stava till taktkänsla, för jag och Marina ställde in middagen. Det berodde bland annat på att han verkar smått koko och på att Marina var tvungen att åka till hennes farbror som var sjuk. Nog om honom, vi får hoppas att han inte behöver mer utrymme på denna blogg.
Imorrn har jag inga lektioner men jag har dragit igång morgon-walking med dansgruppen så vi ska ut o gå ihop varje morgon denna vecka och vi samlas kl 07. Resten av dagarna denna vecka undervisar jag på lite olika ställen. Hoppas ni haft en sweet helg med lite värme i Svedala. Här är det varmt som fan på dan, och svinkallt på kvällen. Peace out!

Det räcker med ett Hello

Glömde berätta om gubben jag träffade häromdagen. Jag var ute och gick, promenerade från Beit Jala ner mot Bethlehem och en äldre man ropade ”Hello!”, ”Hello hello!” svarade jag. (Många hälsar här och jag hälsar tillbaka, inga konstigheter!). Gick in i en butik och kollade lite, kom ut ur den och där var gubben igen. Han frågade var jag kom ifrån (han trodde jag var tyska) och började prata om en massa saker: sina barn, sin professorstjänst på Universitetet i Bethlehem och så vidare. Så föreslog han att jag skulle låta mig bjudas på en kopp kaffe och först tänkte jag ”nej nej jag orkar inte vara social nu”, men va fan, en kaffe kan man väl ta ihop. Så vi satte oss på ett trevligt ställe och drack kaffe och åt en dögod chokladtårta och han pratade och pratade. Han pratade närmare bestämt i 2 timmar. Om ALLT. Om sin familj, sitt yrke (han är advokat och professor i Juridik och Mänskliga rättigheter, om Beit Jala, om att han gillar cappuccino och om att han är ute och går i skogen varje morgon med en kompis osv. Till slut insåg kanske även han att det var dags att runda av och han erbjöd sig att skjutsa mig till marknaden, för jag skulle handla en del saker (fast först föreslog han att vi skulle storhandla ihop en gång i veckan!!!) och på väg till marknaden passade han på att visa sitt hus OCH en restaurang som han vill att vi ska gå till någon dag.

Phuu. När jag till slut blev avsläppt på marknaden (ca 2.30 timmar efter att jag sagt ”Hello” till denna man) så kände jag mig rätt lättad över att åter vara solo. Dagen efter berättar Marina att denne man ringt henne, och hon känner honom mycket väl för han är en respekterad man i Beit Jala och han verkar känna de flesta. Hur som helst är han lyrisk över att ha lärt känna mig, och säger att jag är en mycket intelligent och välutbildad kvinna (hur kan han veta det när jag knappt fick en syl i vädret?) och att vi tre, jag han & Marina bara måste ses för middag. Mirna som hörde hela denna konversation började genast skämta om att jag skulle gifta mig med en sjuttioårig gubbe i Beit Jala men Marina var snabb med att intyga att han faktiskt är väldigt trevlig och snäll (och att han enbart har goda avsikter) men att han är väldigt ensam och tycker att det är spännande att nytt folk, speciellt folk som kommer utifrån. (Han berättade för övrigt att han bott i 6 olika länder!).

Hur som helst, när jag kom hem från Ramallah igår så sitter det en lapp på min dörr där det står ”Ulreke! (ny variant) Please contact med on my mobile, I came to invite you to dinner tomorrow night”.
Jag frågade Marina vad hon tyckte och hon sa att hon absolut tyckte att vi skulle äta middag med honom, förutsatt att jag stod ut med hans konstanta snack. Ja, sa jag, det gör jag, förutsatt att du inte går hem! Så ikväll ska vi äta middag med denne man.
Det är drygt 30 grader här och jag har varit nere på marknaden och handlat melon, nektariner, aprikoser och nötter och ska strax slänga ihop en schysst lunch. Om två timmar ska jag undervisa ännu en grupp i flyktinglägret, dock något äldre denna gång, dessa ungdomar är runt 18-20 år.
Yalla bye!

Palestina - en stjärna på min himmel

De senaste dagarna har varit fulla av undervisning. Till att börja med jobbade jag med Al-Harahs ensemble tillsammans med Ashtars. Första dagen var lite utav ett kaos, trots att det endast var 8 personer och samtliga av dem är vuxna professionella skådespelare så var det ett jävla kackel och de flamsade och busade och garvade samtidigt som vi jobbade och ett tag kändes det som att jobba med tioåringar. Men dag nummer 2 hade de fått flamsa av sig (de är trots allt helt nya med varandra och har inte jobbat tidigare så de behövde väl fnissa lite) och det var en helt annan koncentration i arbetet.
För er som känner till Malmöskolans meny så bjöd jag på fredagsös (lightversion), klättring på varandra, Marionettdockan, lite kontaktimpro samt kasta pinne/stol/glas. Det som är så fantastiskt är att trots att vi kommer från helt olika kulturer och sammanhang så är arbetet detsamma när vi väl kommer igång och jobbar. Hade man kollat in på teatern och sett när vi kastade pinne och de diskussionerna vi hade efteråt så hade det kunnat vara Teaterhögskolan i Malmö. Det är en stärkande insikt, att det krävs rätt lite för att mötas med hjälp av en övning eller ett ämne.
Så, efter två dagar i Ramallah var det dags att ta sig till Al Rowwad Cultur & Theatre Training Center i Aida Refugee Camp (Bethlehem) där jag ska jobba med en grupp ungdomar (12-13 år) de närmsta veckorna. En rolig grej är att jag läste om detta center på flygplanet i Lonely Planet och tänkte att jag skulle kontakta dem, och så blev det så (tack vare Marina som skötte kontakten med dem!). I alla fall så träffade jag 15 stycken otroligt energiska ungdomar som varken förstod vad jag hette (hela gruppen såg ut som kokosnötter när jag försökte säga mitt namn!), och sedan var det en som sa: ”Kullulrika?” ”Yes, that’s right!” svarade jag. Stackars ungar, mitt namn verkar vara en pärs för folk härnere!
Till slut kom vi igång och jobbade och det var väldigt roligt, snacka om ett gäng med krut i. De avverkade övning på övning och när lektionen var slut såg de förvånade ut, som att ”vadå, ska vi sluta nu?”. Ska bli väldigt roligt att träffa dem nästa vecka igen, det var lite knepigt med språket för de pratade ingen engelska överhuvudtaget, men kommunikationen funkade ändå med hjälp av kroppsspråk och en del fysiska förflyttningar…då och då var jag liksom tvungen att placera ut dem så att de skulle förstå hur övningen gick till.
När jag var färdig i flyktinglägret så åkte vi till Ramallah för att se dansföreställningen Vertical Road av Akam Khan Company och jag är djupt tacksam över att jag fick se denna föreställning. Det var som att någon bromsade tiden, det var så vackert, så kraftfullt, så skört, så stort och så träffande att jag hade problem att lämna salongen efter att föreställningen var slut. Ni vet sådana där upplevelser när allt får skärpa, hela ens liv tog plats under 90 minuter. Det var som en perfekt fylla, med gåshud, gråt, hjärtslag och total närvaro. Det tog 3 timmar med bil till Ramallah igår på grund av vägarbeten och när jag satte mig i salongen var jag alldeles mosig av trötthet men när de började dansa ställdes hela min kropp om, jag var där och ingen annanstans och det var som att kroppen anpassade sig till ett nytt läge.
På vägen hem var vi så upprymda av det vi sett, vi pratade och flamsade och bad taxichauffören stanna vid en supermarket och så köpte vi nötter och choklad och vi började prata om föreställningar vi sett som verkligen drabbat oss och så vidare. Någonstans mellan Ramallah och Bethlehem stannar vi vid en vägspärr och några militärer ber oss visa våra pass/ID:s och de står och dividerar en bra stund varpå de sedan säger att vi kan få åka, på ett villkor: ni får inte ha någon musik på i bilen, och inte heller några lampor (taxichauffören hade en stereo som blinkade blått). Okej, bra då vet vi.
Nu lyckades den idioten inte sabba vår stämning, och Mirna (en av skådisarna) har så mycket humor att vi sedan satt och drog en massa skämt om vad vi inte får göra i en bil för israelisk militär...men man blir ändå nedstämd. Det är svårt att sätta sig in i hur det skulle vara att leva här, på samma villkor som mina nyvunna palestinska vänner, för det är så omänskligt. Omänskligt i den mening att behöva stanna vid checkpoints och gå ur bussar och bilar, att behöva vänta vid vägspärrar (ibland i evighet) och att hela tiden behöva förhålla sig till en högre makt som är så oberäknelig.
Allt som de dagligen behöver stå ut med under denna ockupation är ofattbart för oss hemma i Sverige. Och allt jag tänker på, och det minns jag från förra gången jag var här, är: hur kan detta få pågå? Hur kan Israel få fortsätta? Med så många vettiga människor i världen borde vi ha satt ner foten för länge länge sen. Varför gör vi inte det? Bojkotta allt vad Israel heter tills de avslutar denna belägring. Jag vet att det är komplicerat och jag är varken naiv eller dum som tror att saker går att lösa hux flux. Och med tanke på hur länge problemen pågått härnere så är det uppenbart att det tar tid. Men det finns saker vi kan göra nu, och det är att på olika sätt skaffa sig kunskap om vad som egentligen pågår: läs böcker, se dokumentärer, kontakta olika organisationer, prata med folk som vistats i Palestina och som kan vittna om hur det faktiskt ser ut mm. Det krävs inte mycket tid för att närma sig den kunskapen, och ju fler vi är som motsätter sig denna ockupation, desto närmare är vi en förändring.

Kulrika på nya äventyr

Idag åkte vi till en liten by som heter Beddo där Al-Harah skulle gästspela på en flickskola. Vi åkte i en minibuss och Mirna (en av skådisarna) höll låda hela vägen! Hon är som en jukebox, det sprutar skämt ur henne konstant och hon är tyst max någon sekund för att sedan börja snacka om något nytt. Föreställningen skulle börja 14.30 och runt tvåtiden hade vi ännu inte hittat till skolan. Nemas problemas, vi stannade vid en supermarket och köpte glass, nötter och kakor, sedan brummade vi vidare. Kom fram till skolan vid kvart över två och då kunde skådisarna lugnt börja bygga scenografin medan Attraktionen Ulrika Ellemark tog hand om kidsen. Snacka om att ofrivilligt bli ett fokustroll, tjejerna flockades kring mig och frågade vad jag hette och om jag kunde prata arabiska och om jag var skådespelare mm. De flesta trodde (och de är inte de första) att jag hette Allrika eller Kulrika och att jag var från Ryssland! Haha! Måste dock säga att jag är rätt förtjust i de båda varianterna av mitt namn. Det ligger något allsmäktigt över Allrika och Kulrika är ju lite utav mitt signum! Ska bli intressant att se om de hittar mig på facebook, samtliga var väldigt angelägna om att adda mig…

När scenografin var på plats kunde Mirna, Athar och Nicola börja spela och det var väldigt roligt att se föreställningen. Den handlar om aga/misshandel i hemmet och efter föreställningen hade de ett eftersnack med eleverna. Allt var väldigt enkelt och smart upplagt, och barnen var lyriska! De hade sååå mycket åsikter om pjäsen och alla ville kommentera och säga hur de tyckte att pappan (Nicola som ni ser på bilden) skulle göra eller inte göra.
När allt var klart brummade vi hem till Beit Jala igen - genom öken, vägspärrar och kameler.

Imorgon är min första riktiga arbetsdag, jag ska leda rörelseundervisning för Al-Harahs och Ashtars ensemble. De har precis inlett en samproduktion (kollationering igår) som handlar om huruvida bidrag/välgörenhetsprojekt hjälper eller stjälper Palestina på väg mot självständighet. Ett väldigt intressant ämne. Följde diskussionerna igår och det hela är oerhört komplicerat. Fick då vet att Palestina är det land i världens som är mest beroende av ekonomiska bidrag utifrån. Ensemblen kom också att diskutera volontärer i Palestina och vilken nytta de gör/inte gör. Också ett stort och komplicerat ämne, visst finns det volontärer som reser till Palestina av egna privata skäl men de flesta är förhoppningsvis på plats för att uträtta ett meningsfullt arbete. Ska bli intressant att följa de fortsatta diskussionerna, arbetar med ensemblen två dagar denna vecka.
Igår såg jag Hamlet på The Palestinian National Theatre i Jerusalem och den var riktigt bra. Stor ensemble med 15 skådisar som lyckades riva av stycket på knappa två timmar och det var både starkt och vackert!

Nu ska jag käka middag!
Al-hamdu lillah!